Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Familjen Baskervilles hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lätta ringlar skymtade redan över det upplysta fönstrets
gyllene fyrkant. Trädgårdens bortre mur var redan
osynlig, och träden omgåvos av vita ångor.
— Om han inte är ute inom en kvart, så ligger
dimman över stigen. Om en halvtimme kunna vi inte
se händerna för ögonen.
— Skola vi draga oss tillbaka, så att vi komma
på högre mark ?
— Ja, det är visst bäst.
Allt eftersom dimman böljade framåt retirerade vi,
tills dess vi kommit en halv engelsk mil från
byggningen, och alltjämt svepte detta täta, vita, månbelysta
hav långsamt och obevekligt närmare.
— Vi få inte gå för långt, sade Holmes, ty då
skulle han kunna bli upphunnen innan han kommit
fram till oss. Det är bäst att vi stanna här. Han
föll på knä och lade örat till marken. Gud vare lov,
nu kommer han visst.
Ljudet av snabba steg bröt hedens tystnad.
Nedhukade mellan stenarna, fäste vi våra blickar vid den
silverkantade muren framför oss. Stegen ljödo hårdare,
och fram genom dimman kom som ur ett moln mannen
vi väntat på. Han såg sig överraskad omkring, då
han trädde ut i den klara, stjärnbelysta luften. Därpå
följde han raskt stigen, gick tätt förbi oss, där vi
lågo, och vidare uppför den långa sluttningen. Han
såg sig oupphörligt omkring, som om han varit orolig.
— St! sade Holmes, och jag hörde att han spände
sin pistol. Se upp! Nu kommer han!
Från det inre av den tjocka, rörliga dimman hördes
ett tassande ljud. Vi voro på omkring femtio alnars
avstånd från den vita molnväggen och vi stirrade på
den alla tre, ovissa om vilken avskyvärd företeelse, som
skulle framträda därur. Jag befann mig tätt bredvid
Holmes och kastade en blick på hans ansikte. Det
var blekt men triumferande, och ögonen glänste klart
i månskenet. Plötsligt fingo de dock ett annat uttryck,
och hans läppar öppnades av häpnad. I samma
ögonblick uppgav Lestrade ett tjut av fasa och kastade sig
framstupa till marken. Jag sprang upp och fick tag
i min pistol men stod som tillintetgjord vid åsynen av
det gräsliga djur, som kommit fram ur dimman. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
