Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Familjen Baskervilles hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hund var det, en ofantlig, kolsvart hund, men icke en
sådan hund, som människoöga skådat. Eld flammade
ut från det öppna gapet, ögonen glödde som brinnande
kol, nos, öron och käke voro tecknade med fladdrande
lågor. Aldrig har en sjuk hjärna i vildaste feberyrsel
kunnat framkalla någonting mera ohyggligt, helvetiskt
och fasaväckande än det djur, som sprang fram ur den
murliknande dimman.
Med långa skutt satte det väldiga svarta djuret
utför gångstigen, i spåren på vår vän. Vi voro så
lamslagna av den hemska företeelsen, att hunden hunnit
förbi oss, innan vi åter blevo herrar över våra nerver.
Holmes och jag avfyrade samtidigt våra vapen, och
det hiskliga tjut, som följde på skotten, visade, att
åtminstone det ena tagit. Djuret stannade dock ej utan
störtade alltjämt framåt. Långt borta på stigen sågo
vi sir Henry, som vände sig om, blek som ett lik i
månljuset, med händerna höjda av fasa och med ögonen
hjälplöst stirrande på det ohyggliga föremål, som
förföljde honom.
Men det av hunden utstötta smärtetjutet hade jagat
alla våra farhågor på flykten. Om han var sårbar,
var han också dödlig, och om vi kunde såra honom,
kunde vi också döda honom. Aldrig har jag sett någon
människa springa så som Holmes sprang nu. Jag anses
ganska snabbfotad, men han var lika långt före mig
söm jag före den lille yrkesdetektiven. Framför oss
på vår ilande färd hörde vi från andra sidan backan
sir Henrys upprepade skrik och hundens hesa rytande.
Jag hann fram i lagom tid att få se odjuret rusa på
sitt offer, kasta det till marken och närma nosen till
dess strupe. Men i nästa ögonblick hade Holmes tömt
fem revolverpipor och förpassat kulorna in i hundens
sida. Med ett sista ångesttjut och ett argt glävsande i
luften rullade den över på rygg, fäktade vilt med tassarna
och föll så tillintetgjord ned på sidan. Jag stod där
flämtande och tryckte pistolen mot det gräsliga, lysande
huvudet, men det tjänade ingenting till att skjuta av
skottet. Jättedjuret var redan dött.
Sir Henry låg medvetslös där han fallit. Vi sleto
upp hans krage, och Holmes höjde en tacksam suck
till Gud då vi upptäckte, att han icke var sårad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
