Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i lifve. Lefva de, äger jag att vara dem ett värn, men
har Torolf dött barnlös, äger jag alt arfvet.»
»Det står i ditt eget skön att draga bort härifrån»,
svarade konungen, »när du menar dig hafva tvingande
ärende, men mest skulle det täckas mig, om du hos
mig toge fast uppehåll på de beting, du själf önskar.»
Egil tackade konungen för hans ord. »Jag skall
dock först fara», sade han, »dit pligten drager mig, men
troligast är, att jag sedan inhändigar här dessa löften,
när läglighet gifves mig.»
Konungen bad honom så göra.
Därefter rustade Egil sig till affärd med sitt folk;
månge stannade dock kvar hos konungen. Han hade
ett stort långskepp, bemannadt af väl hundra följeslagar
eller flere. Då han var segelklar, och vind gafs, styrde
han ut på hafvet.
Han skildes från Adalsten med varm vänskap, och
konungen bad honom komma åter, så fort han kunde.
Egil lofvade det.
Han höll till Norge, och när han kommit vid land,
for han brådstörtadt in i Fjärdafylke.
Han sporde där, att Tore härse var död, och
Arenbjörn tagit arf efter honom samt blifvit länderman.
Han drog till Arenbjörn och togs med öppen famn
emot. Arenbjörn bad honom stanna där, och han
samtykte. Han satte upp sitt skepp och sörjde för sitt folks
uppehåll. Själf var han hos Arenbjörn med elfva man
under vintren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
