Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ock lag, att om utländsk man dog, den där icke i
landet ägde arfvingar, gick arfvet till konungens gård.
Egil bad Ljot åter göra sig redo. »Jag vill, att vi
nu kämpa vår kamp till slut», sade han.
Ljot sprang flinkt upp. Egil for mot honom och
högg strax till. Han kom honom så nära, att han
vacklade till baka; och hans sköld flög åt sidan. Då högg
Egil till honom, och hugget tog ofvan knät, så att
benet rök bort. Ljot föll och somnade strax af.
Egil gick hän till Fridger och hans följe. Alle
tackade honom mycket för detta verk.
Till föga sorg för någon dog Ljot, ty han hade
varit den störste våldsman. Svensk var han till ätt, och
han ägde inga fränder där i landet. Han hade kommit dit
och skaffat sig gods i holmgångar. Han hade fält många
gode bönder, dem han först äskat till tvekamp för att
sedan få i ägo deras jordar och odal. Så hade han
blifvit svåra rik både på land och lösören.
Egil for ifrån holmgångsmötet hem med Fridger
och stannade en kort tid hos honom.
De skildes med varm vänskap.
Egil bad Fridger kräfva ut alla de jordar, Ljot ägt.
Sedan for han sin väg. Han kom fram till
Fjärdafylke och drog därifrån in i Sogn till Tord på Örland.
Han förde fram sitt ärende och konung Håkans
hälsning. Tord lofvade honom sin hjälp i målet.
Han dröjde där hos Tord länge om våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
