Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
[1]
Konungen var förtörnad på Halle, och skalden Tjodolf
fann hans tilltag särdeles löjligt.
Om aftonen lät konungen sätta ett helt tråg gröt fram
fór Halle och befallde honom äta.
Han sade sig visst skola äta gröt och lät den smaka sig
mycket väl.
Så höll han sin måltid och slöt den, då han kände sig
mätt.
Men konungen befallde honom att äta ännu mera.
“Nej, herre“, sade Halle, “det gör jag icke. Du kan låta
dräpa mig, om du vill, men ej skall jag af den anrättningen
få min bane.“
Om kvällen lät konungen taga ifrån sin taffel en stekt
gris och lämnade den åt dvärgen Tuta.
“Gå bort med den till Halle“, sade han, “och säg honom,
att han skall hafva gjort en visa färdig, innan du nått fram
till honom, men orkar han icke därmed, så är han dödens!"
“Detta, herre, vill jag icke gärna göra“, invände Tuta.
“God skall visan tyckas dig“, svarade konungen,
“nogsamt lyssne du på den!“
Sedan tog Tuta emot grisen, stannade med den midt på
golfvet och sade:
“Gör strax på konungens befallning en visa, skald. Ditt
lif hänger därpå!"
När han kom fram till Halle, sträckte denne händerna
emot grisen och kvad en visa:
“Skalden får af sin tappre
herre en gris, som är död —
prunke framför mig på bordet
gåfvan, som konungen bjöd!
Smäckra sidorna ser jag
röda af spiselns glöd;
svedt är den grisens tryne,
visan mig frälst i min nöd!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
