Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigurd återtog:
“Minnes du, huru det gick med vår simning? Jag kunde
doppa dig ned i djupet, när hälst jag ville.“
“Icke sam jag kortare sträckor än du“, svarade konung
Östen, “och icke var jag sämre att dyka. Jag kunde därtill
löpa så flinkt på skridskor, att jag ej kände någon, som
förmådde att täfla med mig. Men detta kunde du ej bättre än
ett nöt.“
“Mera höfdingavulen och nyttig idrott“, invände Sigurd,
“är det i mina ögon att kunna väl sköta båge — jag tänker,
att du ej orkar spänna min, om du också spjärnar i med
foten.“
Östen genmälte:
“Väl kan jag ej spänna båge som du, men när det gäller
målskjutning, är skillnaden mellan oss mindre. Och mycket
bättre än du går jag på skidor; det ansågs förr som en god
idrott.“
“Mig synes det vara vida mer höfdingavulet“, sade Sigurd,
“att den, som skall vara andre mäns herre, är reslig i flocken,
starkare och mera vapenför än de andre, lätt att se och känna,
när månge äro tillsammans.“
“Icke mindre förträffligt är det“, återtog Östen, “att en
man är fager, och är äfven han lätt att känna ibland månge.
Sådant tyckes mig vara höfdingavulet äfven därför, att till
fägring passar den bästa klädseln. Äfvenså är jag vida mer
lagkunnig än du, och gäller det att tala, glida mina ord
lättare än dina.“
“Kan väl vara“, sade konung Sigurd, “att du lärt flera
lagknep än jag, ty jag har haft annat att sköta; ej häller
förnekar någon din talförhet. Men många säga, att du icke
är ordhållig och att man föga bör fästa sig vid hvad du lofvar.
Alltid ställer du ditt tal behagligt fór dem, som äro hos dig;
och det är icke konungsligt!“
“Sådant kommer sig däraf“, svarade Östen, “att när
männen träda inför mig med sina mål, tänker jag alltid först på
att få dessa så väl afslutade, att de bli alla fullt nöjda; men
sedan komma ofta andre, som äro de förres motparter, och
då måste det medlas så, att bäggedera varda belåtne. Ofta
händer det ock, att jag lofvar hvad man beder mig om, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
