- Project Runeberg -  Nordmannamystik. Bilder från nordens forntid /
198

(1898) [MARC] Author: Albert Ulrik Bååth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket förskräckta och ansågo, att här skedde ett under.
Men Ån sade till dem:

»För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och
hade min sans, till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde
jag om samma kvinna som förr — men nu tycktes hon mig
taga riset af min mage och lägga inälfvorna dit i stället;
och befann jag mig mycket väl af det bytet.»

Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef
han kallad Ån Rismage. —

Mera tilltalande äro skyddsandarne.

Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer
till Olof den helige i sömnen, då denne fortfarande håller
fast vid sin kristliga föresats att draga till Jerusalem.
Härifrån afråder vätten honom med följande ord:

Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall
du blifva konung till evig tid.»

Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått
till kristendomen, stod plötsligen en natt hans hedne
skyddsande med sorgmodig uppsyn. Skälfvande som af
rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit tillkalla
ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att
fördrifva honom från hans ärfda grund.

Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på
hans små barns hufvud, och det gjorde honom ondt att
höra deras gråt. Därpå försvann han.

Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga
handlingen.

Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden
för honom i sömnen, och han sade med snyftande röst:

»Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad
och med vår vänskap. Och härtill är allenast din
feghet skulden. Nu må du se dig om efter den, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:32:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baunordmy/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free