Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 24 -
Bø, som fikk sitt vakre dikt av far da han døde,
talte alitid med intens viden som en advokat
mens han stod bak en stol, som han flyttet på
til han nådde den næste. Hans hustru Nicoline
har jeg alltid beundret siden de dagene og
til hun døde ifjor. Hoi som en sagakvinne
var hun. Hennes øine kunde stråle, og langt
inne i dem holdt hun et lite smil gående, som
lebene sjelden overtok helt. Jeg tror nok hun
i sitt kloke overlegg innerst inne tok avstand
fra enkelte foreteelser omkring folkehøiskolen
og dens vesen. Da far brøt ut, var hun på hans
side. Jeg vet det.
Der hendte noget. Det satte merke i min
fars sinn.
Vi hadde en sveiser. En lagelig kar. Og
det han sendte oss fra seteren av ost og smør
— slik det smakte.
«Men det kommer merkelig lite,» sa farmor.
«Der kan da ikke komme mere enn vi har melk
til,» sa far, litt irritert.
Jeg så at mor hørte spent på farmor.
«Nei, det var vei,» sa farmor, «bare det kom
det sål»
«Vil du antyde — ?»
«Jeg har aldri likt den mann?»
«Du med dine anti* og sympatier, kjære
mor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
