Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu gå att betrakta det resultat, hvartill Plato fördes vid sin analys
af menniskan eller, hvilket är detsamma, staten, som enligt honom
är ett med menniskan likartadt väsen, från praktisk synpunkt. Det
högsta goda kan icke hafva yttre princip eller grund. Det är icke
en verkan af naturen eller en lycklig naturgåfva, icke heller af ödet
eller den blinda naturmagten, icke heller är det en omedelbar gåfva
af gudarna till sina älsklingar på jorden. Det högsta goda och
dygden äro icke heller ett handlande efter yttre principer, hvarken
efter yttre uppenbarelser af gudars vilja eller andras föredömen eller
föräldrars uppfostran eller statens lagar, betraktade såsom ett yttre.
Det högsta goda och dygden måste vara något, som fullt står i
menniskans magt, så att det genom hennes egen åtgärd kan blifva
en varaktig besittning i själen och tillräknas menniskan sjelf till
sedligt värde. Det högsta goda måste hafva de formela
attribu-terna afsigtlighet, frihet, tillräknelighet. Häraf visar det sig, att
Plato äfven i praktiskt afseende intager en idealistisk ståndpunkt,
emedan han förkastar alla yttre praktiska principer eller alla
realistiska grunder för rätt handlande och dygd. Detta följer ock redan
af hans negativa satser, att det högsta goda är en flykt från det
sinliga och en öfning att dö, ty allt, som fattas såsom ett yttre,
blir sinligt. Det högsta goda måste sökas i menniskans eget inre
och icke hos kroppen utan hos själen, emedan det högsta goda är
själens goda och icke kroppens. Men hos menniskan skiljer Plato
äfven i praktiskt afseende mellan tvänne arter af bestämningar. Det
finnes tvänne till arten skilda former af menniskans praktiska lif
eller af hennes handlande. Det finnes en art af handlande, som är
lägre och växlande, icke lagbestämd. Denna art af handlande har
sin grund i det lägre innehållet i själen. Men menniskan finner sig
i sitt praktiskt verksamma lif äfven vara på oföränderligt och
nödvändigt sätt bestämd. Derför måste man göra en undersökning af
själen för att se hvad det är, som på konstant och nödvändigt sätt
bestämmer menniskan. Från den konstanta bestämdheten i
handlandet sluter Plato till ett bestämmande, från den nödvändiga
ledningen i praktiskt afseende till den ledande principen. Det är
tydligt, att den konstanta bestämdheten i handlandet icke är förklarlig
enligt den föregående sensualistiska uppfattningen, att allt växlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
