Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hvarandra. Den faran ligger Jiär nära, att monaderna endast
blifva en andlig mekanism.
Väsendena stå enligt Leibniz i det förhållande till hvarandra,
att aktivitet i förnimmande och viljande hos ett motsvaras af
passivitet hos andra. De stå i förhållande till hvarandra af en ideel
växelbestämdhet af aktivitet och passivitet. Hvarje väsen har en
aktiv centralmonad eller själ och en mångfald af periferiska monader,
som ha en motsvarande grad af passivitet och som utgör dess
kropp. Äfven denna uppfattning är otillfredsställande. Aktivitet
och passivitet förutsätta och motsvara visserligen hvarandra för
menniskan eller inom hennes fenomenverld. Men detta får icke
öfverflyttas på de förnuftiga väsendena i deras förhållande till
hvarandra. Genom ett högre och fullkomligare förnimmande hos ett
väsen kan icke en motsvarande lägre grad#af förnimmande sättas
hos andra väsenden. Fullkomlighet i det ena väsendets lif innebär
icke en nedsättning i andras och tvärtom. Och om andra
förnuftiga väsenden af menniskan förnimmas under kroppslig form, och
om denna kroppslighet är relativ passivitet samt medel och
material för menniskan, så angår detta hennes ofullkomliga förnimmande
icke de väsenden sjelfva, som så af henne förnimmas, och icke
heller vidkommer denna kroppsliga form och dess passivitet på
minsta sätt de väsenden, som äro det substantiela innehållet i
densamma. L. har öfverflyttat på de förnuftiga väsendena de
förhållanden, som ega rum inom naturen och mellan hennes sinliga krafter.
Sammanhanget mellan de förnuftig^ väsendena bestämmer L.
såsom en harmonia praestabilita. Härmed vill han dels neka
in-fluxus physicus eller att väsendena på mekaniskt sätt inverka på
hvarandra och åstadkomma bestämningar i hvarandra och dels
systema causarum occasionalium eller att Gud i hvarje fall ingriper
och reglerar förhållandena mellan väsendena. Läran om harmonia
praestabilita kan väl sägas syfta på ett högre, reelt och
substan-tielt sammanhang mellan väsendena eller innehålla den sanningen,
att varelserna sammanhänga derigenom, att de alla ha sina
väsenden i Gud, som således utgör deras reela enhet. Men harmonia
praestabilita är dock endast ett ofullkomligt uttryck för ett sådant
sammanhang. L. uppfattar visserligen hvarje väsen för sig såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
