Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grundproblem eller till svar på frågan, hvad väsendet är, som
ligger till grund för det gifna? Och hvilken hänvisning lemnar
decla-randum sjelft, d. ä. fenomenverlden på sin egen förklaringsgrund?
Att verlden är menniskans fenomenverld betyder närmast, att
hon är ett helt af ofullkomliga förnimmelser, hvilkas subjekt är
menniskans ande. Men ofullkomliga förnimmelser förutsätta
fullkomliga och absolut fullkomliga förnimmelser, som af oss förnimmas
ofullkomligt, d. ä. såsom sin egen relativa motsats. Ingenting annat
kan förnimmas än förnimmelser, hvilket icke hindrar, utan tvärtom
förutsätter, att förnimmelser äfven sjelfva äro förnimmande väsenden.
För de ofullkomliga förnimmelser, hvilkas enhet är vår verld, ligga
alltså fullkomliga förnimmelser, d. ä. konkreta, individuela och
förnuftiga tankar eller ideer, till grund. Ingenting kan förklaras ur sin egen
absoluta motsats. Då declarandum är förnimmelser, som äro
ofullkomliga, så måste äfven förklaringsgrunden vara förnimmelser, ehuru
absolut sanna eller fullkomliga förnimmelser, ty i annat fall vore de
äfven sjelfva ett declarandum. Och dessa fullkomliga förnimmelser
förutsätta ett fullkomligt förnimmande subjekt, Gud.
Fenomenverlden är således systemet af Guds egna tankar, som af oss
förnimmas ofullkomligt eller såsom någonting annat, än hvad de äro i sig
sjelfva och i och för Gud, d. ä. såsom ett yttre, kroppsligt, liflöst
och sinligt.
Men filosofiens declarandum kan ses icke endast såsom varande
ofullkomliga förnimmelser, utan ock såsom varande faktiskt gifna
väsenden, som äro ofullkomliga eller relativa väsenden. För det
första är hvarje menniska ett sådant relativt väsen. Hon fattar sig
sjelf omedelbart såsom inskränkt i sitt lif och förnimmande. Men
det inskränkta förutsätter ett ursprungligt, som är inskränkt.
Inskränkning af hvad? Och det ofullkomliga förutsätter något i och
för sig varande, som är ofullkomligt eller som under ofullkomlig
form framträder. Äfven här måste man fråga: ofullkomlighet af hvad ?
Det ofullkomliga innebär nemligen å ena sidan närvaro och
uppenbarelse af ett fullkomligt, men å andra sidan äfven dess relativa frånvaro
dier negation. Och då det inskränkta och ofullkomliga är en
lef-vande eller sjelfmedvetande ande, så måste äfven det, som är
inskränkt och ofullkomligt, i sig sjelft vara en lefvande, sjelfmedve*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
