Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har sin grund i samhället. Det gifves faktiskt äfven en förbindelse,
som utgår från samhället. Och då samhället kan vara grund till en
förbindelse eller till ett system af förbindelser eller pligter samt från
annan synpunkt äfven till rättigheter, så har Boström deraf dragit
den slutsats, att samhället och de olika slagen af samhällen, privata
och publika, äro förnuftiga väsenden, som bestämma menniskan.
Det, som kan förbinda till pligter och gifva rättigheter, måste vara
ett förnuftigt väsen. Enligt Boström handlar derför äfven den
praktiska filosofien om förnuftiga väsenden, som bestämma menniskan
och som äfven innehållas i Gud såsom alla förnuftiga väsendens
enhet och grund.
Vi gå nu att betrakta de riktningar, som ha utgått från Kant.
Johann Gottlieb Fichte har hemtat sin princip från Kant. Kant hade
såsom förutsättning för alla förståndets synteser uppvisat den rena
apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet eller det rena,
obestämda sjelfmedvetandet. Vidare hade Kant antagit, att
sjelfverk-samhet eller (Vihet tillhör det praktiska förnuftets väsen och
konstituerar dess sjelfständighet. Dessa båda bestämningar sammanfattar
Fichte till en enhet, som han upphöjer till det absoluta jaget och
som följaktligen är sjélfmedveten sjelfverksamhet eller sjelfverksam
sjelfmedvetenhet. Vidare visar Fichte det oberättigade i Kants an*
tagande af ett ting i sig. Kant har här användt kausallagen utom
erfarenhetens gränser. Fichte visar, att alla våra begrepp och
kategorier ha betydelse endast med afseende på det, som är
medvetandets innehåll, och att hvarje utvidgning af dessa till något, som
antages falla utom vårt medvetande, innebär motsägelse. Dessutom
kan tinget i sig, äfven om det antages, icke tjfcna till
förklaringsgrund för flet; som genom detsamma skulle förklaras. Ty då tinget
i sig faller utom medvetandet, så är det i rum och följaktligen
kroppsligt, hvaraf följer, att dess verkningar äro antingen mekaniska
eller kemiska. Men huru ur dessa verkningar äfven skall kunna
framgå någonting med dem sjelfva helt och hållet heterogent såsom
förnimmelser hos själen, är ofattligt eller motsägande. Slutligen
måste tinget i sig, för att kunna förnimmas och tänkas, vara
bestämning hos medvetandet. Medvetandet kan icke förnimma
någonting annat än sig sjelft och sina egna bestämningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
