Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
magt eller ett förnuftigt väsen, emedan det icke är endast ett medel,
såsom sinliga varelser och mer eller mindre tillfälliga relationer
mellan menskliga individer, såsom folksamlingar och folkhopar,
anstalter och inrättningar, sällskaper och bolag. Samhället är
ändamål i sig sjelft eller sjelfändamål. Men det att vara sjelfändamål är
en väsentlig karakter, som endast tillkommer personer, till skilnad
från allt annat, som är opersonligt, och som icke har denna
karakter eller bestämning. Menniskan är person, emedan hon är
sjelfändamål och icke får vara och behandlas såsom blott medel. Att
vara sjelfändamål och icke endast medel ingår i personlighetens
allmänna begrepp eller definition, hvilken således äfven eg^er sin
giltighet med afseende på samhället. Eller samhället är ett
förnuftigt väsen, emedan det har rättigheter och skyldigheter och emedan
det ger sina medlemmar rättigheter samt ålägger dem skyldigheter.
Ingen positiv lagstiftning kan undgå att tillägga samhället rättigheter
och skyldigheter. Men rättigheter och skyldigheter äro kännetecken
endast på ändliga personer. Menniskan är person, emedan hon har
rättigheter och skyldigheter, och detsamma är förhållandet äfven
med samhället. Vore menniskan icke ett subjekt för rättigheter och
skyldigheter, så vore hon likstäld med varelserna i naturen.
Samhällets positiva stadgar ha nu helgd samt fordra aktning och lydnad,
emedan de presumeras vara uttryck af ett sjelfständigt och förnuftigt
väsen, samhället. Och öfverheten i samhället har bemyndigande och
auktorisation, emedan den verkar såsom organ för ett sjelfständigt
och förnuftigt väsen, samhället.
Vidare är den sinliga verlden enligt Boström icke Guds verld
utan menniskans verld. Naturen är här ett innehåll i menniskahs
ande, icke i Guds ande. Gud behöfver här icke konkrescera i och
genom naturen, emedan han är konkret i och genom sig sjelf,
oberoende af det sinliga. Naturen och det sinliga behöfva Gud för att
vara, men icke tvärtom. Närmaste grunden till naturen är här
menniskans ofullkomligt förnimmande ande. Det är menniskan, som
förnimmer Gud och hans verld eller de personliga väsendena, det
enda, som i och för sig sjelft är, såsom en kroppslig och sinlig verld,
som derför är menniskans fenomenverld. Äfven Boström har uppstält
en objektiv subjektets eller personlighetens idealism. Jemväl naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
