Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligiösa känslan och bringa sin philosophi i öfverensstämmelse med
christendomen, var det, som gaf Leibniz’s speculation sin rigtning.
Den nämnda ensidigheten hos Spinoza var tydligast i hans
pantheism, d. ä. i upphäfvandet af särskilda väsendens individualitet ; ty
detta var en följd af Spinozismens realistiska character, emedan en
blott realism ej kan betrakta särskilda väsenden annorlunda, än såsom
modificationer af det absoluta. Då realismen måste stanna vid denna
punkt, så kan den ej utreda tingens särskilda väsenden; den kan ej
förklara, huru den absoluta substansen, för att så säga, fördelar sig
i särskilda väsenden, ej förklara deras genesis ur det absoluta. Den
kan ej construera dessa väsenden och i följd deraf ej framställa dem
såsom absoluta. Derföre nödgas ock en ensidig realism att bli
pantheism. Endast genom idealismen kan det positiva uttrycket af
särskilda väsenden gifvas; endast denna bestämmer tingens individualitet,
och förenar denna med deras förhållande till det absoluta, hvilket i
alla tider utgjort ett af philosophiens svåraste problem.
Då Leibniz insåg ensidigheten i Spinozas system, så leddes han
så mycket mer af sitt bemödande att undvika den till idealism.
Han nödgades, för att undvika pantheismen, reflectera på den
character af absoluthet, som utgör de särskilda tingens väsen. Denna
kunde då ej vara annat, än att hvarje väsen hade absolut verklighet.
Således måste Leibniz lägga detta till grund för sin speculation;
men som han ej förmådde att tydligt fatta det, blef hans idealism
ofulländad.
För att äfven undgå Cartesii dualism, utgick Leibniz från att
anmärka det falska i Cartesii skiljnad emellan materiela och imma*
teriela substanser. Cartesius antog dessa begge såsom absoluta, ehuru
begge egande sin grund i något utom dem varande. Leibniz
der-emot reflecterade derpå, att Cartesii materiela substanser voro
sammansatta, och att sammansättning innebär en relativitet, och
utesluter begreppet af absoluthet. Deraf, att ett absolut ej kan vara
sammansatt, följer således, att en sann substans måste vara ett
enkelt väsen. Dessa enkla väsenden kallade Leibniz monader. Hvarje
substans var således en monad.
För att svara mot begreppet substans, måste monaderna vara
utan vexling. De kunde ock ej eller vistas i rummet, emedan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
