Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödgades han uppgifva sjelfva grundbegreppet i Leibniz’s system; ty då
detta begrepp var förkastadt, återstod icke mer af begreppet
monader, än begreppet om ett’ enkelt väsen, hvarigenom det blef en
möjlighet att ur detta system uppställa en ny dogmatism. Leibniz
sjelf förmådde ej betjena sig af detta begrepp, för att bemägtiga
sig en dynamisk åsigt af naturen. Han sökte derföre förklara de
materiela tingen genom sammansättning, och kom på detta sätt till
en atomism, hvarigenom de med dunkel perception begåfvade
monaderna utgjorde tingens grundelementer. Härigenom förföll han i
dogmatism, men fann derifrån en återväg, emedan han förklarade
detta begrepp såsom en sinlig förvirrad föreställning af monaderna.
Djupare inträngde deremot Leibniz i betydelsen af de högre
monaderna. Han måste tydligare undersöka dem, emedan hans åsigt
nödgade honom till förklaring af medvetandets phaenomener. I
synnerhet rigtade han sin uppmärksamhet på kunskapsförmågan och
kunskapens objectivitet, hvilket, såsom vi redan anmärkt, hade mer
intresse i nyare, än i äldre tider. Detta intresse ökades hos Leibniz
genom hans antagonism mot Lockes empiriska försök i denna väg.
Derföre blef Leibniz’s förklaring af intelligensens phienomener den
fullkomligaste. Likväl hann Ijan ej längre än till en aning af
idealism, och utvecklade i följd deraf icke tydligt en transcendentel
åsigt af kunskapsförmågan.
De monader, som hafva perception förenad med medvetande
äro, enligt Leibniz, lefvande. Men dessa utveckla sig åter i tvenne
klasser, af hvilka den lägre utgöres af sådana, hos hvilka
medvetandet ej är annat än minne, blott en fasthållning af perceptioner,
så att en perception fortfar till en följande, hvarigenom ett
continuum af perceptioner uppkommer. Den högre klassen deremot
utgöres af dem, som ega förnuft i nödvändig förbindelse med
sjelf-medvetandet. Djuren utgjorde den första klassen, ty hos dem var
medvetandet ej annat än minne, hvaraf en »Exspectatio casuum
similium» uppkom, d. ä. en återväckt erinring om de verkningar, som
itererade lika omständigheter medföra. Deraf förklarades äfven de
yttringar hos djuren, som närmast likna yttringar af förnuft.
Men-niskan deremot hade, såsom utgörande den högre klassen, utom
minne, äfven det högre sjelfmedvetandet; perceptionen utgör här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
