Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reflexionen öfver sitt eget jag. Hon hade härigenom förmåga att
fatta det eviga och nödvändigt sanna, och hade äfven en högre
själ, än djuren.
I denna distinction hade Leibniz ej tydligt fattat grunden,
hvar-före sjelfmedvetandet nödvändigt skall vara förenadt med förnuft;
och han kunde derföre blott anmärka, icke bevisa, att de voro
förbundna. Detta var en följd deraf, att han ej kunde construera
intelligensens sjelfmedvetande.
Leibniz sökte ange cn princip för all förnuftskunskap, på hvilken
insigt i tingens väsen skulle grunda sig. Härtill angåfvos principium
contradictionis och principium rationis sufficients. Dessa äro väl
ej annat, än regler för den logiska sanningen, d. ä. formela tankelagar,
och hafva ingen betydelse i afseende på det materiela i kunskapen;
men Leibniz åtskiljde dem ej tydligt från reela principer. I
synnerhet gäller detta om principium rationis sufficients, hvilket han
ansåg enoncera emellan phzenomenerna samma sammanhang, som
det emellan causa och effectus. Denna sammanblandning blef äfven
en hufvudanledning, att Leibniz’s lära öfvergick i en dogmatism, lik
den, som var hans samtids, genom den Wolfiska speculationen.
Utaf denna princip (principium rationis sufficients) betjente sig
Leibniz för att bevisa Guds existens, eller att sätta ideen om Gud
i samband med sitt system. Det var i synnerhet i afseende på
detta begrepp, som han afvek från sin högre syftning. Efter hans
begrepp om monaderna såsom egande absolut sjelfposition, var
hvarje monad en substans, som genom en inre kraft hade sina
qva-liteter, och var liksom en egen inom sig sjelf sluten verld; i följd
hvaraf de icke kunde hafva något causalt samband, och voro
således absoluta, eller alla qvaliteter hade sin grund uti en egen inre
kraft, hvilken ej grundade sig på något högre, och således var
absolut.
Om Leibniz kunnat fasthålla detta begrepp, så skulle han hafva
insett, att alla monaders enskilda functioner härleda sig från en
och samma absoluta handling, och att denna handling vore ett
uttryck af den absoluta substansens nödvändiga sätt att existera. Då
skulle monaderna hafva visat sig såsom något absolut, nemligen
absolut sjelfposition; men i afseende på deras förhållande till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
