Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der stå i vexelbestämning idealiter. Detta uttrycker Leibniz så, att
hvarje monad utgör en afspegling af alla monaders perceptioner.
Men hvarje perception är ett uttryck af dess ’förhållande eller
relation till alla andra. Således har hvarje monad en oändlighet af
perceptioner, af relationer till andra. Men blott en liten del kunna
blifva tydliga för det föreställande väsendet, emedan man måste
föreställa sig detta såsom ändligt och endast successivt tänkande.
De, som öfvergingo till tydligt begrepp, förekommo i medvetandet
och utgjorde de objectiva föreställningarna. De öfriga voro en
massa af oåtskiljda föreställningar.
Hvarje monad står vidare i sina särskilda relationer, hvilka
utgöra hans individualitet, d. ä. den betraktar universum ur en särskild
synpunkt, hvarigenom hela systemet blir annorlunda hos den ene,
än hos den andre. De relationer, hvarom man endast hade
otydliga föreställningar, utgjorde de sinliga föreställningarna. De åter,
som öfvergått till tydligt medvetande, utgjorde förståndets och
förnuftets föreställningar. Skiljnaden emellan sinligheten och
förståndet var således den, att förståndet hade tydliga, men sinligheten
förvirrade föreställningar.
Då allt står i prædeterminerad harmoni, så måste äfven en
sådan harmoni ega rum emellan kroppen och själen. Härigenom
kom Leibniz till förklaring af denna fråga, hvilket skedde genom
hans harmonia præstabilita. Själen och kroppen måste nemligen
begge vara monader. Själen var en central-monad, hvilken förenade
de henne omgifvande monaderna till ett sammanhängande helt. Hvarje
särskild del utgjorde på detta sätt ett organiskt helt. Leibniz
leddes till detta föreställningssätt genom ett, ehuru otydligt,
begrepp om organism.
Derigenom att Leibniz ansåg själen såsom centralmonad,
stegrades dess perceptionskraft, hvarigenom de till medvetande komna
relationerna åtskiljde sig ifrån de andra. Då hvarje monad är en
spegel af universum, så måste centralmonadens förhållande till
universum vara det, att de omgifvande monadernas perceptioner äro
ideela uttryck af den organiska kroppens förhållande till yttre
föremål, och att deremot själens perceptioner utgöra ideela uttryck af
sjelfva de omgifvande monadernas perceptioner. Själens percep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
