Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utöfvas på själens verksamhet, består först och främst deruti, att
alla yttringar af activitet ske med tilltagande lätthet och styrka, så
att reflexionen liksom mer och mer göres umbärlig, d. v. s. så att
det sker mechaniskt och utan öfverläggning (liksom af blind natur),
hvilket i början fordrade tankens afsigtliga uppmärksamhet och
ansträngning. Detta synes härröra deraf, att själens functioner alltid
såsom mer eller mindre dunkla krafter i henne perdurera (§ 15),
och att de derföre, såvida de äro lika, yttra sig med så mycket
större styrka, ju flere de genom upprepandet blifvit. Vidare visar
sig ock öfningens eller vanans verkan deruti, att uppfattandet af
det passiva tillståndet genom henne försvagas, hvilket synes böra
förklaras deraf, att detta tillstånd, sedan det upphört att vara nytt,
mindre ådrager sig själens uppmärksamhet, hvilken deremot då mera
upptages af annat. För öfrigt förstärkes vanan genom ålder och
sammanhang med andra vanor, samt genom lugnt och enformigt
lefnadssätt m. m., liksom den deremot försvagas genom häftig
skak-ning, mångfald i verksamhet och motsatta vanor, hvilka genom
yttre förhållanden och den fria reflexionen understödjas.
Att såväl vanan, som den uppmärksamhet man egnar henne,
är af oberäknelig vigt för menniskans väl och ve, inses deraf, att
hvarje upprepande af en function är en ny kraft i själen, till det
goda, om den är god, till det onda, om den är ond. Det kan i
sednare fallet uppkomma cn sådan magt i själen till det onda, att
allt bemödande att öfvervinna henne slutligen blir (relativt)
otillräckligt.
Cap. VI.
Om menniskan såsom physisk varelse.
§ 18.
Menniskan är till sitt väsende en ande, men till sin form äfven
ett djur; hon existerar äfven såsom physisk eller kroppslig
organism. Den skapande kraften visar sig i henne såsom rumfyllande,
vegetativ och animalisk, före och jemte det den visar sig såsom
sinlig, förståndig och förnuftig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
