Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då allt af honom förnimmes fullkomligt och absolut, så måste hvad
hos de ändliga andarne är relativt, för honom sjelf vara absolut
emedan det relativa då förnimmes sådant det är i sin sanning.
Endast i den absoluta anden och sjelfmedvetandet äro alla former af
medvetande förenade, hvar och en med sin absoluta sanning och
fullkomlighet1), något som icke i samma grad kan gälla med
af-seende på alla öfriga.
Vidare är gifvit, hvilket af oss redan här ofvan2) är framhållet,
att ingenting kan förnimmas ofullkomligt och relativt, utan att något
fullkomligt och absolut för detsamma ligger till grund, hvaraf följer,
att hvarje relativt väsende icke är annat än ett absolut på något
sätt ofullkomligare förnummet. Ty om detta föremål i sig sjelf icke
innehölle något mer än hvad det ändliga medvetandet deri
uppfattar, så vore det i sjelfva verket icke relativt förnummet d. v. s. så
vore det icke ett relativt väsende, som det dock erkännes vara. Då
nu emellertid detta både är en i och för sig gifven sak, och vi
redan utförligare behandlat samma fråga, skola vi här icke längre
uppehålla oss dermed. Vi tillägga endast, att i samma förhållande,
som den verkliga solen står till den halfalns breda bild af solen,
som vi skåda med våra ögon, ungefär i samma förhållande står ock
totaliteten af de absoluta väsendena till denna vår relativa, af tid
och rum bestämda verld. Medelst detta exempel kan man på
mångfaldigt sätt belysa den olika karakteren hos de båda slagen af
väsenden och deras förhållande.
För att nu vår framställning om väsendets allmänna begrepp
må bringas till slut, synes det vara skäl, att här erinra om hvad vi
i det föregående3) ofta anfört, att ingen skilnad eger rum mellan
detta begrepp och begreppet förnimmelse. Vi yrka och fasthålla
nämligen, att ingenting annat är och förnimmes än anden och
förnimmelsen, eller rättare att ingenting är och förnimmes, som icke
är förnimmelse; ty äfven anden är förnimmelse för sig sjelf, såvida
han urskiljer sig såsom den sjelfmedvetna enheten från de former,
hvari han är bestämd. Men anden är i sjelfva verket icke blott
enhet, utan ock derjemte allhet och det hela, alldenstund han är
både enhet i mångfald och mångfald i enhet, ty anden är både
närvarande i alla bestämningarne såsom enhet och omfattar dem
alla i sig såsom totalitet. Derföre kallas han alldeles riktigt
förnimmande, icke förnummen, ty förnummen är han af sig sjelf en-
1) Se s. 228.
2) Se s. 249.
3) Jfr. sidd. 229—237.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
