Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast i och med sina förnimmelser, i hvilka han urskiljer sig såsom
enhet från mångfalden — såsom det bestämda från bestämningarne.
Såsom grund för detta påståendes giltighet lägga vi den redan
i och för sig sjelfklara satsen, att ingenting kan vara hos ett annat,
om det icke tillika är och är något i och för sig sjelf. Ty just att
vara hos ett annat innebär en viss relation till ett annat; hvadanom
det ena vore i och för sig absolut ingenting, det andra skulle stå i
relation till absolut ingenting d. v. s. icke stå i någon relation,
hvilket strider mot antagandet. Om nu hvarje väsende för att
vara och förnimmas af anden, med nödvändighet måste vara och
vara något i och för sig sjelf, så följer, att det äfven måste
förnimmas i och för sig sjelf, emedan båda ordens betydelse är densamma.
Men för att kunna förnimmas i och för sig sjelf, måste det äfven
förnimmas af sig sjelf; ty om det endast skulle förnimmas af ett
annat, skulle det endast vara i och för ett annat och sålunda icke
vara i och för sig sjelf, såsom det likväl måste vara. Och emedan
ingenting kan förnimmas af sig sjelf, såvida det icke är
sjelfmed-vetet och en form af lif, så komma vi på dessa grunder slutligen
fram till den slutsats, som vi med denna argumentation åsyftat,
nämligen att först och främst allting är i sig sjelf och för sig sjelf
lefvande och sjelfmedvetande d. v. s. andar, och för det andra att,
såvida dessa tillika refereras till ett förnimmande subjekt och
bestämma detsamma, de ock äro dess förnimmelser. Ty hvarje
förnimmelse är en form af lif och sjelfmedvetande, hvilken refereras
såsom bestämning till en ande.
För att nu detta resultat ej må taga sig alltför besynnerligt ut,
måste man noga erinra sig, att vi här icke begära, att någonting
för ett annat skall vara helt och hållet lika med hvad det är i och
för sig sjelft, såvida icke detta andra antingen är den absoluta
anden sjelf eller åtminstone en relativ ande af någon större
fullkomlighet. Sålunda är det ingalunda någon nödvändighet, att en
men-niska är i och för den gudomliga anden eller för någon annan fullt
densamma, som hon är i och för sin egen ande; ty vore detta
förhållandet, skulle alls ingen skilnad förefinnas mellan det absoluta
och relativa väsendet. Också är det en origtig föreställning, att
vårt påstående skulle innebära, att t. ex. en sten eller någonting
dylikt skulle vara begåfvad med lif och sjelfmedvetande. Ty såsom
sten är han blott i vår (förnimmande) ande och en form af värt
medvetande, i hvilken vi finna föga eller intet lif. Det hindrar
emellertid icke, att för denna modus eller form ligger någonting till
grund, som förnummet i sin sanning utgöres af andar eller lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
