Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nimmas; något som man i det följande ständigt måste fasthålla.
Och emedan denna ande, såsom ändlig och relativ, är till sjelfva
arten skild från den absoluta, inse vi lätt, att han i det hela måste
bestämmas af sådana predikater, som äro motsatsen till dem, med
hvilka den absoluta anden fattas i sin sanning. Likväl är denna
motsats och olikhet endast relativ, alldenstund motsatta membra
alltid måste hafva något gemensamt, hvilket här är sjelfva den
absoluta substansen, alldenstund hvarje relativt väsende icke är
någonting annat än ett absolut väsende, som på ett ofullkomligt sätt
fömimmes1). Hvad vi alltså uttryckligen och en gäng för alla yrka
är, att ingen motsats är absolut, utan att hvarje sådan, såsom sjelfva
dess begrepp ger tillkänna, är relativ.
Förhåller det sig nu så, inse vi först och främst, att
mennisko-anden och totaliteten af de ting, som sägas tillhöra honom, icke är
absolut utan relativ2). Ty han eger hvarken inom sig sjelf allt,
som konstituerar hans vara, utan fordrar det absoluta såsom sin
grund, ej heller är han i alla afseenden fullkomlig, alldenstund han
mer eller mindre ofullkomligt förnimmer det innehåll, som på ett
fullkomligt sätt förnimmes af det absoluta. Menniskoanden är
sålunda en enhet af motsatser, i det han innehåller dels ett absolut
vara, dels ett dertill motsatt; och detsamma kan man säga såväl
om det hela, som* om hvaije del af den verld, som menniskan
betraktar såsom sin. Ty inom denna finnes icke ett enda moment,
som icke just genom sin motsats är och förnimmes till sin verkliga
beskaffenhet.
Vi behöfva sålunda knappt erinra om, att menniskoanden i sin
helhet icke är absolut utan endast relativt lefvande, sjelfmedvetande
och fri, alldenstund han äfven i detta afseende måste vara den
absoluta anden mer eller mindre motsatt*). Af samma orsak kan han
ej heller vara en fullkomlig enhet i mångfald och mångfald i enhet
eller absolut system; men liksom vissa momenter hos honom äro
mera lefvande, sjelfständiga och fria, andra åter mera motsatsen
deraf, så visa ock några momenter större sammanhang, harmoni
och öfverensstämmelse med hvarandra, andra åter mera söndring,
disharmoni och strid. Den absoluta andens form ar nämligen sam*
stämmighet och harmoni mellan alla hans bestämningar, och denna
form kan derföre endast på ett ofullkomligt sätt förefinnas hos den
ändliga anden4). Men i menniskoanden säga vi det vara eller
innehållas, som af honom förnimmes såsom bestämdt af rum eller
åtminstone af tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
