Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofullkomlighet innehåller denna reflexion tvenne momentcr, af hvilka
det ena är positivt och benämnes reflexion i inskränkt och egentlig
mening, det andra är negativt och kallas abstraktion. Den förra
består deri, att medvetandet öfvergår till en viss förnimmelse och
funktion, hvilken dä säges uppkomma eller från att vara potentiel
blifva aktuel; den senare åter består deri, att medvetandet öfvergår
från en viss förnimmelse och funktion, som sålunda försvinner eller
frän att vara aktuel öfvergår till potentialitet. Men det är klart,
att dessa båda momenter äro hos det ändliga medvetandet så nära
förenade, att det ena icke kan finnas utan det andra.
Emellertid kan nu äfven denna reflexion i inskränkt bemärkelse
i en annan mening få namn af abstraherande verksamhet eller
abstraktion, nämligen om medvetandet går från en mera konkret och
bestämd förnimmelse till en mera abstrakt och obestämd.
Motsatsen till denna abstraktion åter är determinerande reflexion eller
de-termination, såsom den kallas, då medvetandet fortgår i motsatt
riktning.
Menniskoandens verksamma lif är sålunda i sin helhet en
fortsatt reflexion, hvars absoluta objekt är den gudomliga anden och
hans innehåll, om ock vår ande icke aktuelt förnimmer detta sådant
det är i och för sig sjelf, utan mer eller mindre förvandladt till sin
motsats.
Tredje Kapitlet.
Om menniskans teoretiska, praktiska och estetiska förmåga.
Mennniskan eger en viss potentiel fullkomlighet, hvilken hon i
och genom alla sina funktioner och hvar och en särskild sträfvar
att bringa till aktualitet, ehuru hon, såsom en ändlig ande, hvarken
under sitt timliga lif i dess helhet eller i dess särskilda momenter
annat än relativt kan uppnå detta mål.
Denna fullkomlighet är emellertid just menniskans sanna
väsende, som inan än kallar hennes eviga natur, än hennes idé i Gud,
än hennes sanna ande eller förnuft. Men då denna ande utgör
sjelfva den högsta och eviga grundkraften hos menniskan, så kan
han omöjligt uppkomma utur eller vara en produkt af de lägre och
tidliga momenterna af hennes innehåll, och då han vidare icke är
någonting annat än en form af lif och sjelfmedvetande, så kan han
ej åsyfta och eftersträfva nagot annat än sig sjelf d. v. s. sitt eget
aktuela sjelfmedvetande. Sålunda utgör just detta såväl den
ursprungliga kraften och första orsaken till all mensklig verksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
