Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stone ej utan en rörelse i hjernan och tungan, ett uttaladt eller icke
uttaladt ord. Dock förstås, att hon i enheten eller föreningen
likväl kan urskilja de motsatta ifrän hvarandra, när hon har hunnit den
högre utvecklingsgrad, att det andliga hos henne har kommit till
någon egentligare verklighet, och att ett urskiljande för henne
således är möjligt; ty på de jemförelsevis lägre utvecklingsgrademc
ar naturligtvis det sinnliga — det dunkla och (relativt) oåtskiljda —
hos henne det vida öfvervägande.
§ 5».
Såsom andra formala bestämningar hos menniskan
märkas: 1) att hon i sin närvarande lifsform är en ¿efvandi
verksamhet eller ett verksamt lif, 2) att hennes verksamhet
alltid är en enhet af activitet och passivitet med enderas
öf-vervigt i särskilj da jemforda momenter, och 3) att hon är
central ej blott i rummet utan äfven i tiden, och inom den
senare ej blott i hvarje dess moment, utan äfven i dess
helhet, så att hon deruti efter regeln har början, tillväxt,
cul-mination (centrum), aftagande och slut.
Menniskans rena förnuftiga ande, hennes sanna ursprungliga
väsen och substans, är i och för sig sjelf evig och oföränderlig (§§
36, 42) och kan följaktligen ej såsom blott sådan vara på något
sätt verksam. Han blir det först genom sin oförmåga att klart och
sannt fatta alla de öfriga ursprungliga väsendena, hvilka utgöra hans
sjelfmedvetandes bestämningar och innehåll (§§ 45, 46), och hvilka
han derföre ock måste förnimma, om han skall kunna förnimma sig
sjelf (§ 45). Deraf blir nemligen följden, att han måste förnimma
ej mindre sig sjelf än dem såsom i det hela någonting mer eller
mindre annat, än hvad han och de äro i och för sig sjelfve (i deras
ursprungliga sanning eller i och för Gud). Men det evigas och
oföränderligas annorlunda — dess relativa negation eller contraira
motsats — är det timliga och föränderliga, och detta är verksamt
såvida det äfven sjelft är en medverkande princip till sin
förändring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
