Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ogenomträngliga motsats — såsom någonting reelt eller materielt,
en form, hvilken äfven hans egen organism måste antaga, såvida
han fattar den genom honom sjelf eller den ena af dess delar
medelst den andra. Inom sin kropps yta är menniskoanden blott
sub-jectiv eller blott sjelfmedvetande i mångfaldigt olika grader, och
endast det, som är utanför denna yta, är någonting honom sjelf
motsatt — någonting objectivt. — Men äfven i hvarje moment af
tiden är den del af den reela verlden, hvilken menniskan fattar
fullkomligast, mest för henne närvarande, och de delar af densamma,
hvilka hon fattar relativt ofullkomligare, mera frånvarande, d. v. s.
mera antingen förflutna eller tillkommande. Och sammanfattar man
hela hennes tidslif i ett enda tidlöst nu eller närvarande, så visar
hon sig äfven i denna form såsom central; ty vid midten af detta
tidslif är hon mest sjelfmedvetande och sjelfverksam och
följaktligen mest inre, men åt båda sidorna om denna midt är hon det
deremot’ mindre. Till detta förhållande har man att söka grunden
deruti, att de bestämningar, hvilka utgöra det menskliga
sjelfmed-vetandets innehåll, äro dels mera concreta eller innehållsrika, dels
mera abstracta eller obestämda, samt att hon kan fatta de senare
jemförelsevis bättre, än de förra, hvarföre hon också fattar dem
såsom relativt mera centrala eller inre.
§ 59-
Menniskans verksamhet, som är en sjelfutveckling af
hennes ursprungliga innehåll, och i allmänhet åsyftar
hennes fullkomligare klarhet eller sjelfmedvetenhet, äfvensom
hennes fullkomligare harmoni eller samstämmighet, yttrar sig
till formen såsom ett beständigt reflectera7ide> hvilket i sina
särskiljda momenter är antingen ett abstraherande eller ett
determinerande, det förra, såvida det fortgår från det
concretare till det abstractare, det senare, såvida dess fortgång
är omvänd.
Menniskans arsprungliga innehåll är Gud och systemet af hans
eviga ideer (§ 45), i hvilket ock hennes eget ursprungliga väsende
innehålles, och hvilket består af idel andliga och förnuftiga väsen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
