Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej ñnner sig kunna villfara dess önskningar; ty åtminstone i
negativa åtgärder har alltid han praesumtionen af rätt för sig, då bägge
en gång erkänt det bestående för det rätta. Det är naturligt att
han, som fullföljer ett annat ändamål än representationen, ofta kan
hafva andra åsigter om det rätta än denna, och då ingen domare
finnes, som kan skilja emellan dem, så bör hvardera visa sig nöjd
med hvad den andra gör — inom sin egen rätt. Att
representationen skulle till sina afsigters genomdrifvande kunna begagna sig
af sin rätt vid skattebevillningen, är tydligen fömuftsstridigt; ty den
är ovilkorligt förbunden att bevilja monarchen allt hvad den finner
behöfligt för statsändamålet; och folket har ingen rätt att beskatta
sig sjelft, hvilket är helt och hållet meningslöst, utan det har blott
rättighet att afkorta hvad regeringen möjligtvis fordrar utöfver
be-hofvet. En så kallad total skattevägran vore dessutom en
straffbar upplösning af staten, hvartill ingen inom den kan vara
berättigad, och efter hvilken äfven representationen sjelf vore rättslös
likasåväl som alla andra.
§ 2J9-
I anseende till minístrame bör folkrepresentationen ej fordra,
att de skola ega dess förtroende, när den själf icke visar dem
något sådant, utan granskar statsmedlens användning ända intill
riks-dalern och öret. I England, der folkförsamlingen lemnar dem hela
statsanslaget, utan att derföre fordra någon egentlig redogörelse,
har en sådan fordran allt skäl för sig; men der, såsom i Sverige,
förhållandet är helt annorlunda, böra representanteme akta sig att
någonsin tala om förtroende eller icke förtroende till minístrame.
Det kunde annars lätt hända, att dessa offentligen sade dem i
mindre artiga ordalag, att de ej bry sig det minsta om
representan-ternes förtroende, hvartill de utan tvifvel ock vore fullkomligt
befogade. Det är nemligen nog för ministrame, om de blott ega
mo-narchens förtroende, ty de äro såsom sådane ingenting annat än
hans offentliga organer, och de hafva således ej något att göra
med folkets (privata) angelägenheter.
§ 220.
Emot minístrame bör folkrepresentationen ej heller besluta något
åtal, utan att deras öfverträdelse af grundlagen är af en större be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
