Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anklagelserna för sådana brott helst utgå från statens enskiljda
medlemmar eller ock från folkets allmänna åklagare, om en sådan är
lagligen anstäld. (Jfr »Aphorismer i Statsrätten* i Svenska
Tidningen 1852: 46, 47).
75. Monarchens högsta organer inom hufvudgrenama af hans
förvaltning (69) kallas rätteligen hans ministrar (förvaltare), men
kunna och böra ej kallas statsministrar, då de ej, såsom han gör,
förvalta hela staten, utan sköta blott vissa partier af hans ärenden.
Och ännu mindre kunna och böra de kallas statsråd, då staten
hvar-ken behöfver eller kan bruka deras råd, utan tvärtom är just den
högre personlighet, med hvilken de sjelfve alltid böra rådföra sig.
Afven är det att beskymfa monarchen, om man, såsom vanligen «
hos oss, kallar dem hans rådgifvare, emedan de i sjelfva verket ej
äro annat än hans högste (offentliga) tjenare, och ingen vill hafva
sina tjenare titulerade för sina rådgifvare. — Deras åligganden äro
att framlägga ärendena för monarchen, att gå honom tillhanda med
alla möjliga upplysningar, att säga honom hvad efter deras tanke
rätteligen bör göras, contrasignera och utfärda de beslut, han har
fattat, samt att se till, att dessa beslut göras gällande uti och
genom deras underordnade.
76. Den ministeriela ansvarigheten, som icke bör förblandas
med ministrarnes juridiska embetsmannaansvarighet (i Sverige inför
riksrätten), är deras förbindelse eller pligt att offentligen svara på
de anmärkningar, som offentligen framställas mot regeringens
åtgärder (med undantag af benådningar och belöningar, om hvilka ock
rätteligen inga anmärkningar få göras), samt att deijemte vidkännas
de i lagen bestämda följderna, i händelse svaret icke befinnes
tillfredsställande. Denna ansvarighet är icke blott ändamålslös, utan
äfven ändamålsvidrig uti de stater, i hvilka folket icke sjelf genom
sin representant bevakar sina rättigheter mot regeringen; men inom
de stater, der detta verkligen eger rum, är den icke blott nyttig,
utan ovilkorligen nödvändig. Dock kan den ej fordras, så snart ej
ministrarne 1) äro stälda sjelfständiga i sin verksamhet såväl emot
folket som emot monarchen, 2) hafva lagligen fritt tillträde och fri
yttranderätt i folkets representation eller folkförsamlingen, och 3)
hafva att disponera öfver en egen tidning, som bekostas åt dem af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
