Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvenne samverkande factorer, nemligen af den ofria hänförande
af-fecten och den fria eller afsigtliga viljan, och att derföre hvarken
lagstiftaren eller domaren kan rätteligen antaga, att viljan till ett
visst sådant brott har varit fullt verklig och fri eller afsigtlig hos
den, som begätt det. Den brottslige kan möjligtvis sjelf någongång
veta, att hon så verkligen har varit, och han kan äfven ibland
upp-rigtigt bekänna det; men egen bekännelse bevisar i brottmål, såsom
bekant är, rent ingenting för domaren, såvida han vet, hvad han
gör och bör göra. Då nu det fullt afsigtliga mordet bör straffas
med döden, och detta straff icke tillåter något slags skärpningar
eller qvalificationer, emedan alla sådana äro utan förnuftigt
ändamål, så är det klart, att viljadråpet i hastigo modo icke får, efter
prof. N:s theori, beläggas med samma straff, såvida det enligt hans
fordran skall straffas lindrigare. Det kallas visserligen viljadråp,
emedan vid dess begående äfven viljan har varit medverkande; men
för ett egentligt eller fullt afsigtligt dödande kan och får det dock
icke anses vare sig af lagstiftaren eller af domaren.
Vidare säger författaren att, »enligt prof. N:s åsigt följdrigtigt
genomförd, måste benhdningar vid alla de nyssomnämnda brotten
alltid förklaras för oförnuftiga eller stridande mot statens pligt»,
hvilket likaledes är endast en af författaren sjelf icke följdrigtigt
dragen conseqvens. Ty äfven enligt prof. N:s theori kunna och
böra benådningar komma i fråga vid hvarje brott, om hvilket å ena
sidan det icke är bevisadt, att ett eller flere af de momenter, hvilka
lagstiftaren vid straffets utsättande har tänkt sig såsom hörande till
det brottets begrepp och fullständighet, verkligen deruti saknas, i
hvilket fall leuteration kan och bör ega rum genom domaren, men
å andra sidan det icke eller är bevisadt, att alla de nämnda
momen-terne verkligen deruti förefinnas, så att den brottslige utan all fara
för orättvisa kan i enlighet med lagen straffas fullständigt. I hvarje
sådant fall kan och bör derföre monarchen i staten, såsom hans
högsta personifierade rättssamvete, vara berättigad och förpligtad
att uppträda såsom sålunda benådande, d. v. s. såsom icke blott
dömande utan äfven för detta särskiljda brottet lagstiftande,
hvarige-nom en högre och precisare rättvisa kan vinnas, än den som är
möjlig for domaren, hvilken måste hålla sig till den abstracta och
Boströms skrifter. 33 •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
