Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för detta enskiljda fallet icke beräknade lagen. Men skulle
monar-chen under andra omständigheter och förhållanden, än de nu nämnda,
tillåta sig att benåda en brottsling, så handlade han obestridligen
pligtvidrigt och orättvist, ehuru han visserligen derföre ej kunde
ställas till något ansvar eller ens derföre offentligen klandras,
emedan detta ej låter förena sig med hans plats och befattning i staten.
Ändtligcn säger ock författaren, att »det kan sättas i fråga, om
ej enligt prof. N:s thcori äfven försök till förräderi, mord eller
viljadråp måste ådraga gerningsmannen dödsstraffet; ty om också vid
ett fulländadt försök den rättsstridiga effecten af någon orsak icke
inträdt, har den brottslige dock obestridligen (?) med uppsåt begått
en handling, som röjer, att han alls icke bär aktning för något slag
af menskliga rättigheter*. Men äfven denna förmodade conseqvens
är likaså litet följdrigtig, som bägge de föregående. Såväl prof.
N. som den Boströmska philosophiens upphofsman och hennes
öf-riga anhängare tänka, att hvarken lagstiftaren eller domaren kunna
direct intränga i den brottsliges inre, och der omedelbart lära
känna hans viljas beskaffenhet, utan de måste bägge blott sluta till
henne ifrån de verkningar, i hvilka hon har yttrat sig eller till
hvilka hon varit orsaken inom vår verld. Men just derföre kunna
de icke eller någonsin få taga för gifvet, att den brottsliges vilja
har varit rigtad på någonting annat eller mera, än hvad hennes
verkningar utvisa, och alltså kunna de ej eller rätteligen, för
någonting annat eller mera än detta få bestraffa henne. Om och
huruvida den brottslige verkligen har åsyftat en större verkan, än den
som inträffat, det kan endast han sjelf med säkerhet veta och gifva
tillkänna; men egen bekännelse kan och får icke i criminela fall
gälla såsom något bevis, enligt hvad redan är nämndt. Särskiljdt
får domaren aldrig i sådana fall grunda sin dom på några enda
pro-babla premisser och slutledningar, då alla sådana, huru många och
sannolika de än må vara, dock aldrig kunna medfbra en objectiv
assertorisk visshet. Det kan således ej någonsin för prof. N. blifva
fråga om att straffa ett delictum perfectum lika med ett delictum
consummatum, uta n straffet måste äfven i detta fallet rätta sig
likaså-väl efter den förorsakade effectens storlek, som efter de öfriga
grunderna för straffbarhetsgradens beräknande vid uppsåtliga brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
