Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förnimmas, är tvifvel underkastadt — äfven kan tänkas stå
i förhållande till dem såsom deras grund, må medgifvas; men
likaså väl måste det medgifvas, att de ändliga väsendena i så-
aktligen är dera8 yttersta grund, det likväl kan i och för dem
motsättas mot deras blott ändliga bestämdhet, och då äfven motsättas emot
dem sjelfve i deras helhet, samt sålunda ock tänkas i relation eller
förhållande till dem. Relationsgrunden är nemligen då deras eget
sjelfmedvetande, hvilket bar både det ändliga och det oändliga till sitt to*
tala innehåll eller omfång, och inom hvars enhet dessa då äro de tvenne
allmännast motsatta relationsledema (correlaterne).» En monarch t.
ex. är,, i och för sig sjelf betraktad, blott och bart en menniska, och
förblir ock — i och för sig betraktad, blott en sådan, ehuru han har
blifvit och då äfven verkligen är en monarch. Sin sednare character
har han blott i och för och genom sina undersåter, och han har den
äfven för sig sjelf blott såvida han fattar sig i och genom dem. Om
inga andra väsenden funnes till, i och för och genom eller medelst
hvilka han kunde vara en monarch, huru skulle han då kunna vara
och tänka sig såsom en sådan blott i och för och genom sig sjelf?
Och på samma sätt förhåller det sig äfven med Gudomligheten, när
han betraktas såsom de ändliga förnuftsväsendenas Monarch eller För*
syn och Saliggörare. Dock bör man härvid ej förbise den vigtiga
skillnaden att när det är fråga om den menskliga monarchen, är
förhållandet endast tillfälligt (accidentielt, för honom oväsendtligt) och
temporairt, samt beroende äfven af undersåternes vilja eller
godtfin-nande; men när det är fråga om den Gudomliga Monarchen, är
deremot förhållandet väsendtligt (nödvändigt) och evigt och icke beroende
af någonting annat än af honom sjelf. Han har nemligen alla de
ändligt förnuftiga väsendena uti och genom sig sjelf och detta nödvändigt
och evigt och oföränderligt. Derföre är det ock likaså väsendtligt för
honom att evigt vara de ändliga Väsendenas Monarch eller Försyn och
Saliggörare, och att såsom sådan vara helig och rättvis och allvis och
allgod, som det är väsendtligt för honom att i och för sig sjelf vara
det Absoluta Väsendet, och att såsom sådan ej stå i något förhållande
eller ej bero af någonting annat. Det sednare ligger nemligen i sjelfva
begreppet om det absoluta Väsendet och får icke förblandas med det
förra, utan måste i och för tanken derifrån åtskiljas, ehuru, såsom vi
sagt, det ena är likaså väsendtligt och evigt och nödvändigt, som det.
andra. Alla invändningar häremot härleda sig först och främst från
den empiriska oförmågan att höja sig öfver tiden och tillfälligheten,
äfven när det är fråga om Gud, och vidare från förbiseendet af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
