Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt, och således ock mindre befrämjande för hans egen
utveckling och förnuftighet, än det i annat fall kunnat och äfven
bordt vara, emedan vi alla måste gemensamt vara verksamme
till dess utveckling och förfullkomnande, och det, som
försummas eller motverkas af hvar och en enskilt således ock måste
bli menligt för alla och hvar och en af de öfriga10).
10) Häraf torde inses, att menniskans onda icke är någonting så
obegripligt, att man behöfver på något sätt mystificera det, såsom många
hafva gjort, hvilka ej haft förmågan att klart tänka det, utan blott
kunnat mer eller mindre oredigt phantisera deröfver. Det är i sjelfva
verket endast en viss bestämdhet eller beskaffenhet hos menniskans
sinnlighet (hela den sinnliga verkligheten deruti inberäknad), nemligen
dess osam8tämmighet eller disharmoni antingen blott inom sig sjelf eller
ock med hennes förnuft. Och såsom sådant är det hennes moraliska
onda, såvida det har sin grund i hennes fria vilja eller m. a. o. såvida
det är sjelfförvålladt; men hennes physiska onda, såvida förhållandet
är tvertom. Naturligtvis är en arfsynd ett moraliskt ondt och en
verksynd hos den, som först förverkligar henne; men för de öfriga, som
träffas endast af hennes följder, är hon af samma slag, som det
phy-siskt onda, hvilket de icke hehöfva tillräkna sig. Den gamla
theolo-giska föreställningen om arfsynden är ingenting annat än en absurd
phantasi, som icke numera har någon betydelse och giltighet för andra
än för de tanklöse äfven bland Theologeme sjelfve. Det onda må vara
ett ondt och det moraliska onda eller synden det högsta, det största
af allt; men någonting oförklarligt och gräsligt eller någonting
omensk-ligt och dsemoniskt kan man dock aldrig finna ens uti det sednare,
såvida man verkligen är tänkande och icke blott rör sig i grumliga
känslor och tanklösa phantasier. — För öfrigt är det ett säkert bevis på
andelig råhet eller bortkommenhet hos en menniska, om hon alltför
mycket bråkar med synden eller gräfver och bökar i det onda, och
om hon mera är sysselsatt och förtrolig med djefvulen och helfvetet,
än hon är det med Ond sjelf och himmelriket — mera fruktar och
bäfvar för de förra, än hon egentligen älskar och eftersträfvar de
sednare. Den gudsfruktan, som verkligen är en fruktan, och då
hufvud-sakligen en fruktan för helfvetet, är såvida ej någon sann christelig
fromhet, eller ens ännu en början till någon sådan, utan hon är i sjelfva
verket endast en hednisk och tanklös superstition, hvars underhållande
och befrämjande omöjligt kan vara ett christeligt presterskaps
ändamål. Detta böra våra Theologer och Prester väl betänka och lägga
på hjertat, om de vilja undgå att ådraga sig tänkande personers ogil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
