Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändamål såsom juridiskt obrottslig, eller ock (positivt) blir
verksam till att befrämja det såsom moraliskt god eller sedlig. Vid
ordet straff har man derföre ej heller att tänka sig någonting
annat, än en sådan rättelse1Ä), d. v. s. 1) den straffandes rättande
handling, och 2) verkan af denna handling (rättelsen) hos den
straffade; ty vi pläge med samma ord beteckna handlingen och
handlingens verkan, hvilket är ganska naturligt, då den sednare
icke är någonting annat, än den förra betraktad i sin
fulländning eller sitt resultat Hvad deremot det physiskt onda eller
det lidande beträffar, hvilket samhällets representant eller dess
öfverhet (och, såsom det snart skall visa sig, rätteligen blott
denne) vid bestraffandet tillfogar den brottslige, så är detta ej
sjelfva straffet, utan endast det medel, hvarigenom det
åstadkommes eller förverkligas*). Och att då, såsom vanligt, för-
1S) En aktningsvärd man har i en enskild skrifvelse häremot
anmärkt, att straffet icke är endast en rättelse eller en correction, utan
egentligen en Försoning, och att detta uti en följande upplaga borde
iakttagas. Men gör man sig väl redo för hvad en menniskas försoning
med ett rent förnuftigt och lidelsefritt väsende kan innebära, sä skall
man finna, att den viljans rättelse, hvarom här är fråga, är i sjelfva
verket den enda möjliga försoning, som i förhållande till ett sådant
väsende har någon sanning och giltighet. Man betänke blott härvid,
att det icke är endast det menskliga samhället, utan äfven Gud sjelf
och menniskans eget förnuft, som straffa eller rätta och försona henne
— hvar på sitt sätt.
*) Den meranämnde Granskaren påstår att anm:es Förf. har
förblandat straffet med tuktan; men dermed bevisar han dock
ingenting annat, än att han sjelf icke har något begrepp om hvad orden
straff och tuktan eller aga rätteligen uttrycka. Enligt hans förmenande
är straffet ett rättvist »lidande» och straffandet således en
»vedergällning» af ondt med ondt, då en tuktan deremot är endast en »rättelse»
eller »förbättring» af viljan. Detta är alldeles såsom man kan vänta
det af den råa och tanklösa judiskt grekiska Theologen. Att Christus
och Paulus och Petrus såväl som förnuftet och religionen på det
strängaste förbjnda all sådan der »vedergällning», generar ej honom det
mindsta; och om Christus säger oss, att Gud gör godt emot de onda
såväl som mot de goda (Math. 5: *45), naturligtvis emedan det ligger i
Hans väsende såsom allgod att han icke mot någon kan göra annorlunda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
