Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos den, som rätteligen skall kunna straffa en menniska,
erfordras att han skall vara 1) ett förnuftigt väsende, emedan
han annars ej kan vara en princip eller en orsak till det rätta,
d. v. s. till det förnuftiga hos henne; 2) ett högre förnuftigt
väsende, än hon sjelf, emedan han annars ej rätteligen kan
hafva någon förnuftig magt öfver henne, om han än har
för-svarsrätt mot hennes anfall, hvilket är någonting annat; och 3)
ett väsende, under hvilket hon är organiskt subordinerad, d. v. s.
i hvilket hon sjelf är närvarande och verksam såsom ett organ
Theologerne i alla tider hafva begått det ifrågavarande misstaget eller
förväxlat straffet med straffmedlet är mindre underligt, då de
merendels hafva blindt hållit sig till Bibeln, i hvilken samma förväxling
likaledes är rådande, och då de i allmänhet likaså litet, som de bibliska
Författarne, någonsin varit några egentliga tänkare, om de än ofta nog
varit rätt fromma och christeliga menniskor. Men det märkvärdiga är,
att icke blott Theologer och positiva Jurister, utan ock verkliga
Philo-sopher hafva förirrat sig på samma sätt, så att blott Greken Plato kan
sägas på visst sätt hafva i detta afseendet varit ett undantag. Ty
denne insåg åtmindstone att det rättvisa straffet är en högst vigtig
väl-geming för den, som är deraf i behof och rättvisligen erhåller det,
och att det derföre ej kan vara ett ondt eller ett lidande, om än
medlet, hvarmed det åstadkommes, måste i vissa fall vara det. I nyare
tider hafva Jurister och Philosopher täflat med hvarandra om att finna
det rätta beviset för den satsen, att ett moraliskt ondt alltid bör lönas
eller vedergällas med ett physiskt ondt, eller att på ett ondt af det
förra slaget nödvändigt bör följa ett ondt af det sednare. Också har
denna täflan frambringat mångfaldiga så kallade strafftheorier; men
ingen enda bland dessa har visat sig vara tillfredsställande eller har
kunnat bestå inför critiken. Och detta är ganska naturligt, då de så
fattat straffets betydelse, att hvad de velat förklara och bevisa
egentligen har varit en ren ofömuftighet. Eget är det ock att de härvid
merendels talat om en vedergäUning, då likväl den mindsta eftertanke
bordt kunna säga dem, att ett ondt såsom blott sådant omöjligt kan
höra till de saker, på hvilka man rätteligen kan hafva något anspråk,
emedan man har arbetat för att förvärfva det, såsom förhållandet är
eller kan vara, när det är fråga om löner och vedergällningar. Men
— de tänkande här i verlden hafva i alla tider varit högst få, och det
komma de väl äfven att alltid förblifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
