Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en omöjlighet för oss, emedan den vore ett ondt, från hvilket vi
alltid behöfde befria oss, och till hvars bibeh&llande vi derföre ej heller
kunde förbindas.
I sjelfva verket tenderar således läran om den eviga osaligheten,
liksom all annan superstition, till att upphäfva eller åtmindstone
förorena och förfalska ej blott den sanna menskliga religiositeten eller den
rena och ovilkorliga kärleken till Gud, utan äfven den sanna
menskliga sedligheten eller den rena och allmänna kärleken till vära
med-menniskor.
Och likväl är denna allmänna menniskokärlek ovilkorligen fordrad
säväl af Religionen eller Gud sjelf, som af värt eget förnuft, dä vi
allesammans äre väsendtligen medlemmar i högre förnuftiga väsenden
och ytterst i alla förnuftiga väsendens system eller i Gud. Det är
nemligen vid sädant förhållande likaså omöjligt att någon enda ibland
oss kan vinna sin egen högsta fulländning och salighet utan att alla
de öfriga ock vinna henne, som det är omöjligt att ett eller flere af
kroppens organer kunna vara fullkomligt friska och kraftiga, om andra
ibland dem äro sjuka eller lidande. Men derföre är det också
nödvändigt för oss att allmänt älska hvarandra inbördes, d. v. s. att befrämja
vårt eget förnuftiga ändamål genom att verka för alla andras, och
tvertom att befrämja alla andras genom att verka för vårt eget.
Kort sagdt: den theologiska läran om den eviga osaligheten är
icke blott såsom lära stridande mot det sunda förnuftet och mot vår
erfarenhet, utan ock såsom superstition menlig såväl för den sanna
religionen som för vår sedlighet.
Hvad slutligen lärans psychologiska anledning beträffar, så kan
derom i allmänhet anmärkas, att hon är en dels ofullständig dels äfven
origtig uppfattning och expression af ett i sig sjelf sannt och
nödvändigt medvetande hos menniskan.
Hon är nemligen ett uttryck af det rigtiga medvetande, att det
timliga lifvet har det eviga till sin förutsättning och grund äfvensom
till sitt ändamål och sin fulländning, och att menniskan ej vidare kan
utveckla sig eller förändras inom det sednare, samt att hon derföre
ock endast inom det förra kan blifva befriad från sitt moraliska onda
och sin osalighet, ehuru hon såsom ändlig ej kan blifva det annars än
efter hand och efter flere särskilta lifsformers genomgående.
Men det ofullkomliga eller origtiga i uppfattningen och uttrycket
af detta medvetande har varit, 1) att man har fattat det eviga endast
empiriskt eller sinnligt, såsom något i all tid fortfarande, hvilket sätt att
fatta det är på menniskans lägre utvecklingsgrader naturligt och
oundvikligt, 2) att man har betraktat det närvarande tidslifvet såsom det enda
af det slaget möjliga och såsom ensamt bestämmande menniskans be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
