Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en italienare, men handlingen hämtad från Dumas’
för varje parisare välkända skådespel. Den dåtida
kritiken fann inte försöket fullt lika lyckat, utan
konstaterade ett bestämt motsatsförhållande mellan
musik och libretto. Det skulle ha behövts, framhöll
man, Aubers esprit för att kunna brodera en
musikalisk arabesk på denna äkta parisiska stramalj.
Och hur svårt för Kristina Nilsson att spela en
modern Phryne med det rätta tonfallet! Inte kunde
denna av ungdomens oskuldsfulla charm ännu
präglade gestalt vara på sin plats med glaset i hand på
supé mitt i en krets vivörer. Det är inte
kurtisa-nens robe man helst vill se på dessa kyska axlar.
Man berövade henne ej så litet av poesi genom att
göra henne till hjältinna i en handling, som var så
främmande både för hennes nationalitet och
musikaliska fostran.
Förmodligen kände Kristina Nilsson något av
detta själv vid sin debut. Och när hon som
Violetta, iförd en klänning av tyll garnerad med levande
blommor, i första akten gör les honneurs för sina
gäster och rör sig livligt och febrilt är det säkert
inte bara omsorgen om gästerna som förklarar de
nervösa gesterna. Rampfebern fanns där
naturligtvis, men den lade sig i samma mån som hon
märkte att publiken fattat tycke för denna Violetta,
trots det hon kanske inte var fullt upp sådan som
Dumas en gång tänkt sig. Det var inte den
nöjes-mättade kvinnan med sin air av grande dame, utan
en ung flicka med ett friskt leende och en blick som
tindrade av livsglädje.
Och när hon börjar sjunga! Det går en svag
rörelse genom salongen. Man växlar blickar, man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
