Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ackompanjemang sjöng hon med en känsla, som
lockade fram tårar i mångas ögon en svensk folkvisa.
Numret slöt och tusentals näsdukar viftade sitt
farväl till publikens avhållna gunstling, som med tårar
i sina blå ögon smålog och kastade en slängkyss åt
alla dessa, som hade så outsägligt svårt att skiljas
från henne, att vänja sig vid tanken att denna gång
var den sista det förunnades dem att höra Kristina
Nilsson.
Det var det inte heller riktigt. För att infria ett
gammalt löfte till en konstnärskamrat, Sims
Ree-ves, medverkade hon tre år efteråt, 1891, vid hans
avskedskonsert, även i Albert Hall. Hon mottogs
naturligtvis genast med starka handklappningar,
fick sjunga alldeles som förra gången, en mängd
extranummer och fördunklade nästan aftonens
hjälte.
Allra allra sista gången slutligen, då Kristina
Nilsson uppträdde offentligt, var 1893 på en
välgörenhets fest i Mentone, där hon mestadels
plägade tillbringa sina vintrar.
Divans namn stod ej på programmet, men det
viskades man och man emellan, att hon på något
sätt skulle överraska publiken. Och mycket riktigt.
I sista numret fick man se den celebra sångerskan
intaga sin plats i en — stråkkvartett, där hon
spelade andra fiol. Det blev snarare en missräkning
än någon överdriven entusiasm. Icke för det att
hon inte skötte sin fiol som en utmärkt
orkester-medlem, men man hade naturligtvis berett sig på
att få höra henne på hennes eget instrument.
Kristina Nilsson troppade emellertid av med de
övriga kvartettspelarna men en smattrande applåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
