Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231 —
beskydd hon ägde, och det smärtsamma uttryck,
som hvilade pä hennes sköna ansigte, vittnade att
hon ej snart skullo förgäta den ömma förlust,
hon gjort.
Den andra flickan, Bertha Liljegren, var ert
af dessa lyckliga vareteer, som tyckas danade blott
: af glädje och behag. Hon var ej hvad man
kallar regelbundet vacker, hon var bättre än det,
hon var intagande. Hennes mörkblå ögon voro
små, men klara och lifliga, blixtrande af
glädtig-bet och qvickhet; den leende munnen visade två
I tandrader, utmärkt vackra, och den lilla uppnäsari
gaf ett, pä en gång trotsigt och skämtsamt
utseende åt sin ägarinna. Bertha var 20 år, och,
uppfödd i samma pension, som Agnes, voro de sedan
barndomen innerligt fästade vid hvarandra. Äfven
hennes föräldrar voro döda, och hon hade nyss
antagit en plats, som gouvernant i den pension,
der hon sjelf fått sin uppfostran.
— Det är visst, min söta Agnes, sade
Bertha^ att sorgdrägten kläder dig förträffligt, om du
blott hade guldgula lockar, som en romanbjeltinna
alltid måste äga, skulle du verkligen förtjena deo
verkliga liknelsen uf en madonna; men nu får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
