Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnesgod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__ 166 —
Urskilde Lon så väl hans stämma; genom det glesa
gallerverket kunde hon se in i lusthuset. Där satt
han lika elegant och ung och glad som förr. Hon
såg och såg, girigt, som ville hon ej förlora en
skymt af honom ; liksom i ett aflägset sus hörde hon
rekvisitioner och rop om matsedeln ; halft mekaniskt
expedierade hon sina åligganden. Skulle han väl
känna igen henne? Hvad skulle han säga? Huru
skulle hon få träffa honom? Och då hon nu åter såg
den välkända nacken, visserligen med litet tunnare
brunknollrigt hår, men med samma eleganta form
och samma käcka kastning, var det för henne, som
om hela denna långa tid af saknad varit en dröm,
som om han livilket ögonblick som helst kunde
vända sig om och sända henne en blick, som tyck-
tes säga: »I kväll, då det är stilla, kommer jag och
hämtar dig».
Men han var så helt ocli hållet upptagen af
sitt sällskap; hennes af sinnesrörelse skärpta hörsel
kunde urskilja, huru han skämtade, så sorglöst och
uppsluppet, som kunde han varit på livilket annat
ställe än just här, där också hon var.
Oemotståndligt drefs hon närmare och närmare
intill bersån — hon ville riktigt få se honom, göra
sig bemärkt . . . Hastigt stannade hon: bredvid
honom, mycket nära intill honom satt en dam i
ljus klädning; hon kunde icke riktigt tydligt se
henne; för att komma förbi ingången till ett bord
på andra sidan bersån gjorde hon sig ett ärende
— den unga damen hade lagt sin hand lätt på
hans axel och såg honom skälmskt och förtroligt
in i ansiktet, medan han skrattade, så att han lutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
