Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnesgod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 167
sig baklänges i stolen; alla skrattade, tyckte lion,
alla utom lion själf, ty där voro de ju, ögonen, stora,
mörka, glänsande, dessa ögon, som under dagens
arbete oeli i nattens drömmar nästan förföljt henne,
men nu ej hotande, utan fulla af kärlek och lycka,
nu, då de sågo på honomi Och den lilla hvita
handen på hans axel bar tvenne tjocka släta guld-
ringar. Ja, det var »porträttet», det kunde icke
vara någon annan!
Hon vände om, gick emot en af betjäningen,
som bar en bricka afsedd för bordet i bersån, tog
själf denna ocli gick beslutsamt och alldeles blek
rakt fram till bordet, där han satt och i samma
ögonblick lifligt gestikulerade med vänstra handen.
Det glänste en slät guldring på densamma; ej ett
ljud kom öfver hennes läppar, hon kände, att hon
blef iskall i hela kroppen, och hon tänkte för sig
själf, att om hon nu tappade brickan, blefve det
ingen ända på hennes skam.
»Nej se goddag, fröken», hörde hon hans röst
alldeles invid sig, »ja så, fröken är här ännu . . .»
Hon tvang sig att se upp; den döda, tomma
blicken ur det bleka, nu all ungdomsliflighet åter
beröfvade ansiktet kom honom att studsa.
»Känner fröken inte igen mig? Jag var ju
här en sommar för några år sedan? . . .»
Hon teg ett ögonblick.
»Hååh», sade hon därpå med kall, torr röst, i
det hon samlade ihop de halftomma smörgåsasiet-
terna, »hit kommer det alltid så många . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
