Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 —
yrke, att af ädel metall skapa föremål i vackra
former, ocli lian tyckte om att på den vida liafs-
ytan se reflexer af skiftande färger och dagrar,
än starkt gnidskimmer i solen, än blek silfverglans
i månklara kvällar. Sommaren hade gått, och det
led mot hösten. Han vandrade utan mål, sent en
afton, trött och något nedstämd. På afstånd såg
han ett stycke upp från stranden en stor bondgård,
kringbyggd, med halmstackar utanför porten och
en trädrik hage, som skyddade boningshuset, hvars
framsida vette åt hafvet. Alla träden voro af
vinden böjda inåt och redan nästan aflöfvade.
Polket i gården var ett gammalt barnlöst par;
gubben var flintskallig, hans hufvud runkade, och
lian var krökt af ålder och slit. Hans hustru var
yngre, ej så rynkig som han, men dock gammal.
Hon hade stora, kalla ögon och tunt hår, hop-
vridet i en liten hårtopp i nacken.
Hon var ful, men han, främlingen, som fick
natthärberge, han var ung och vacker. Hon var
rik och lian var fattig och trött samt mörkare till
sinnes än vanligt.
Gubben var ålderstigen, han skulle ju ändå
snart dö af sig själf, lian lefde till ingen nytta och
ingen glädje — — —■
Och kvinnan var rik. Hon skulle äga gård och
åkrar, hästar och kreatur. Hon såg på den unge
mannen med lystna blickar, han behaga.de henne.
Och när natten kom och hafvets brus helt nära
öfverröstade hvarje annat ljud, frestade hon honom.
Han såg ej hennes fula drag, han hörde endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
