Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sköna vårdag, som skall kronan sätta
Uppå min ungdoms hopp, då komma äfven
Med den helt visst från hemmets härd de kära,
De älskade, som delat mina strider,
Då komma de att dela här min lycka
Och vittnen blifva till min segerglädje.
Då skall min fader rörd, min mor i tårar,
O då skaU hon, hvars namn jag blott törs hviska,
De skola alla i den gyllne stunden,
När kransen faller på mitt böjda hufvud,
Inom sig känna, ljuft och stolt, ej endast:
Han är oss kär, men ock: han är oss värdig.
Nu dagen kommen är — och komna de,
Han kring er samlat hvad J kärast ägen;
Och glädjedruckna ögon mot er le,
Förtjusta nu att den vid målet se,
Som de ha följt med böner under vägen.
Men målet, målet — det är än ej hunnet.
Bakom det närmsta ligger re’n ett nytt,
Och bortom detta vinkar se’n ett annat.
Det gifs ej stillestånd i andens verld;
Går du ej framåt, skrider du tillbaka,
Och ingen ro mer vådlig är än den
Att tidigt hvila ut på sina lagrar;
De lösa bladen vissna då med ens
Och nästa dag de sopas bort af vinden.
Nej, rastlös möda heter mannens lif,
En oaflåtlig, aldrig tröttad sträfvan:
Ej honom höfves fegt att njuta lifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
