Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ån hvad vi äro i vårt hvardagslag.
Den förra helst sjöng sina egna lågor,
Och hennes hjerta flög i evig storm,
Tills sist hon ”Lugnet” fann i svala vågor. —
Den andra gjorde Sanningen blott frågor,
Och Skönheten gaf svar, och Snillet gaf det form.
Med hvilken finhet hon förstår att pensla
De minsta drag, och hur hvår bild är lik!
Hur mycket allvar bor i hennes känsla,
I hennes teckning hvilken ren plastik!
Och hennes skämt! hur skarp, och dock ej bitter,
Hon gisslar hvarje dårskap ystert glad;
Men hon är q vinna än, då saltet spritter,
Ty på satirens udd en gratie sitter
Och läker hvarje sår med friska rosenblad.
Hur mycken storhet bor ej i det lilla,
Det enkla, sanna! — Sök hvarhelst du vill;
Fins här en bild, som smaken ej skall gilla?
Han är ej gjord, han lefver, han är till.
Och hennes färger — huru skilda alla
Från smink och prål, men lif är der och glans;
Om de ej glöda, äro de ej kalla.
Och åldrig pennan doppad var i galla,
Dess spets är skuren hvass, men styrd af vettets sans.
Sök öfverallt i konstens vida rike,
I diktens alla rosengårdar sök,
Du skall, du kan, ej finna hennes like,
Ej en parnass, med trappor från ett — kök;
Ej en naturdikt så af snillet ansad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
