Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att det varmaste hjerta, som brunnit,
Nu har blifvit på en gång så kallt.
Och jag frågar, hur är det väl möjligt,
Att ett öga, som, hvart jag än gick,
Som en sol mig följde så troget,
Nu ej ger mig en endaste blick.
Att den ljufva leende munnen
Ej ett ord har att säga mig mer: —
Så jag nalkas med tusende frågor
Till det rum, der hon bäddades ner.
Men då blifver min tunga som isad,
Kan blott hviska de orden: haf tack!
Så sakta, att lyssnande vinden
Blott förnimmer ett döende ack!
Tre grönskande kransar jag lägger
På hvita, bländande snön.
Och trohetens krans är den första,
Han sväller så yppig och grön.
Men kärlekens krans är den andra,
Och minnenas rosor i den
Jag flätat båd’ hvita och röda;
På dem skall han kännas igen.
Den tredje grönskande kransen
Han gömmer en endaste knopp.
Det är sorgens endaste ankar,
Det är hjertats odödliga hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
