Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde sina namn uppropas af rektor, nu, hvar p&
sitt håll, sitta förnöjda och glada vid sina ölkrus i
blåa moln af knaster. Dikten, som under skämtets
lätta slöja andas huslig frid och förnöjsamhet,
slutar med en anspelning på författarens eget yttre
läge och inre sträfvande*.
I Hymne an den Unendlichen se vi det
religiöst-sublima ännu en gång utkräfva sitt offer från
skaldens strängar. De ljuda här, som vore de lånade,
om ej från Davids gudavigda, dock från Klopstocks
högstämda harpa. Men denna stämning förklingar
med dessa toner: de äro hans sista af religiös
lof-sång. Det oändliga upphör Schiller att, såsom här,
direkt besjunga; han börjar först nu rätt att för
dess idé lefva och verka. Hymnens strof byggnad
är densamma, men i afseende på rimmen ej så
regelsträngt genomförd, som i Grösse der WeU, der
öfverhufvud det tekniska visar en högre grad af
utbildning. I den tryckta samlingen af skaldens verk
är denna hymn ej upptagen.
Non liegt dies all im Nebel hinter’m Rücken,
Und Bube heisst nun Mann,’
Und Friedrich schweigt der weiseren Perrücken,
Was einst der kleine Fritz gethan.
Man ist — potz gar! zum Doktor ausgesprochen,
Wohl gar — beim Regiment!
Und hat vielleicht — doch nicht zu früh — gerochen
Dass Plane — Seifenblasen sind.
Hauch immer zu — und lass die Blasen springen,
Bleibt nur dies Herz noch ganz!
Und bleibt mir nur — errungen mit Gesängen —
Zum Lohn ein deutscher Lorbeerkranz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
