Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uti vanlig prosa är svarande mot två i
vältalighet, fyra i poesi, och åtminstone åtta i ode-stiL
Då först är smickret ett dödligt gift, när det
låter sig anses för allmänhetens röst; och deri
lyckas långt mindre det lof, som ljuder från
skaldens trumpet, än det, som hviskas hvar timme
och stund från hofmäns, ministrars och
embets-mäns läppar” *. Hur många skäl han än ägde
att prisa och älska sin konung, man märker på
allt, att han helst håller sig på afstånd, att han
är rädd om sin sjelfständighet, att han alls icke
är mån om att, ryckt från sina sånggudinnor,
komma tronen och hofvet för nära.
Så mycket större orätt ligger i det
påståendet, som man på en sednare tid sett framkastadt
äfven i skrifter, som göra anspråk på historisk
trovärdighet, att det var för konungens ändamål
* Sami. Skr. III. 227—228. På ett annat ställe
förekommer hos Kellgren denna betänkliga, halft ironiska, s.ofism:
”En poet kan vara skyldig att berömma sin konungs
gerningar, men icke att gilla dem”. För att förtydliga
detta, fortfar han sedan: ”Att smickra är att berömma
öfver höfvan och utän mening. Häraf följer, att icke allt
öfverdrifvet beröm är smicker. Känslans, passionens,
entusiasmens språk är ofta falskt, men aldrig förstäldt. En
älskare, som säger en småtäck flicka, att hon är en
gudinna i skönhet och behag, att solens blickar aldrig sänkt
sig ännu till något fullkomligare på jorden; — en af
tacksamhet hänryckt undersåte, som jemför sin konung med
Titus och Antoninus, skulle han än ehuru mycket vara
under dem i förtjenst, — gifva båda ett beröm, som
kanske är falskt, kanske löjligt för alla andra, men sant i
deras känsla: följaktligen ej smicker. Den oväldigaste
domare är ej dygdigare än de. Men deremot den kalle,
orörde mannen, som, mot bättre vett och mening, gifver
samma beröm, den allena är smickrare, är föraktlig, låg,
straffbar”. (Sami. Skr. III. 209—210.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
