Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång ägt, men, efter Stjernhjelmska periodens
slut, mer och mer förlorat*.
Det dröjde ej många dagar, innan ”auktom
till Passionerna” gaf sitt missnöje luft i en till
sällskapet Utile dulci ställd skrifvelse, som,
lem-nad till införande åt Stockholms-posten, denna
tidning utan anmärkningar intog**. I denna
skrifvelse förklarar han sig icke kunna emottaga det
honom tilldelta priset, anhåller, att det i stället
Hexametern hade vid denna tid nedsjunkit till gyckel på
scenen. Så t. ex. i Hallmans ”Petis och Telée” (den
bekanta parodien på ”Thetis och Pelée”), der den ene
älskaren, Petis, ”en febisk poet”, i tvist med sin rival, en
martialisk grefve, springer omkring teatern med värjan i
hand och ropar:
”Spritt, mitt manliga blod, på alla musernas vägnar!
Spritt, och sprittande vis, att du ej bäfvar för höghet.
Hej! hom Mars, du modiga, blodiga, frodiga hjelte,
Hjelp en Apollos son, när ej Apollo vill hjelpa.
Har herr gr ef ven. en käpp af guld, jag värja afmessing”.
och, då grefven sedermera yttrat:
–”jag skall, je vous assure, dig skimpa till kalops
och hugga näsan af, så du skall bli en mops”,
genmäler:
”Mopsa mig hit och kalopsa mig dit, jag fäller ej modet” o.s. v.
Att Kellgren, för egen del, visste både att uppskatta och
att återgifva den antika versen, vittnar, utom annat, hans
öfversättning af de elegiska strofer, hvilka man öfver ett
porträtt af Propertius eger efter Guido Posthumus:
”Blekt mitt anlete är; men tadlen konstnären icke,
Att han gjort det så blekt: sådan i lifvet jag var.
Rigtigt bildades så den färg, som Gynthia gaf mig;
Blodet torkade bort, kinderna vissnade hän.
Ungdom och helsa ochlycka och lugn — allt offrades henne,
Hennes jag lefvande var, hennes i döden jag är.
Lifvet flyktade snart; men ack, när ägde jag lifvetf
Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius tilV\
Stockholms-posten 1782, n:o 53. Redogörelsen för prisens
utdelning läses i n:o 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
