Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rik? är den förmögen till alla naturens uttryck? —
— En i den domstol, till hvilken jag skrifver, är
oemotståndlig, förtjusande versifikatör*. Han har
rättighet att upphöja rimmet, men ej att göra
det till enrådigt i harmoniens verld. — Jag
förklarar då, att jag ej finner mig dömd efter en nog
rätt grund.––Man vinner ej det nya, utan
genom uppoffring af det antagna, eller det mera
fria och höga, utan genom uppsprång öfver
vanligheten. Månge andas väl och förnöjdt, der andre
känna sig förqväfvas. Sparfven qvittrar mellan
qvistarne, och der kan örnen endast hvila”.
På denna skrifvelse inlät sig icke det vittra
samfundet i något svaromål, och äfven Kellgren
tyckes ha velat undvika att i sitt eget namn göra
det. Han gjorde det på en omväg. Efter några
dagar lästes i Stockholms-posten en artikel från
en anonym insändare ”till auktorn af prisskriften:
Passionerna” **. Såsom första aktstycket från
Kellgrens sida i denna litterära process, förtjenar den
att här ihågkommas. Den lydde så: ”Jag är ej
ledamot af det sällskap, öfver hvars belöning ni
så häftigt beklagar er: ej heller har jag läst det
vittra försök, som gifvit anledning härtill.
Således finner jag hvarken mig eller det fria och
urskiljande publicum ännu äga rätt att pröfva den
sak, hvari ni vädjat till dess domstol.
Emellertid torde ni tillåta, om jag, i min fördom, mer
finner mig böjd att tro på ett högaktadt
samhälles urskilning, såsom kallsinniga domare, än
Thorild anspelar här på Kellgren.
Stockholms-posten 178& n-o 60.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
