Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att ett så lyckadt skämt icke kunde smaka
den, som var föremålet för detsamma, är lätt
förklarligt; att han, i harmen deröfver, bröt
staf-ven öfver allt hvad skämt och qvickhet hette,
må äfven vara ursäktligt; men mer att undra på
är, att hans beundrare, långt efteråt, icke kunnat
finna ord nog hårda att klandra Kellgrens glada
parodi på sin anfallares skrifsätt. Hans
förfarande är dem aldrig rätt till lags. Förra gången
for han fram som en vredgad skolmästare; denna
gång beter han sig som en ovärdig gyckelmakare.
Då var hans allvar dem för tungt: nu är hans
qvickhet dem för lättsinnig. Båda äro dem lika
olägliga. Man fordrar, att han genast skulle
hafva inledt en fredlig förlikning, hvilket med en
så oefterrättlig motpart, som Thorild, ingalunda
var någon lätt sak och minst kunde hafva
kommit till stånd, utan att denne trott sig hafva
segern i händerna; eller ock, att han skulle hafva
ingått i, hvad man kallat, en öppen, ridderlig
strid. Men den utan skäl ofredade hade, såsom
utmanad, rätt att sjelf välja vapen, och han valde
dem, som han bäst förde och som bäst beto: han
valde löjets. De skulle icke hafva bitit så djupt,
om hans motståndare ej så obesinnadt gifvit hugg
på sig. Och kan man väl förtänka Kellgren,
som hade annat att göra och som redan ägde
ett namn att taga vara på, att, då man, för att
få salf med honom, okynnjgt slungade sten mot
hans fönster, han icke genast nedsteg till strid
på öppen gata, utan i det längsta satt i ro qvar
vid sitt skrifbord, inskränkande sig till att, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
