Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aforismer, hans befängda paradoxer, hans bizärra
bevisledningar. Och hans egna, nyss hörda,
klagomål mot det vittra samfundet upprepades här af
ett härmande, parodierande eko. Äfven Thorild
kunde, midt under skrattsalvorna, ej undgå att
känna igen sig, men han igenkände på samma
gång handen, som tillfogat honom detta dräpande
slag. Efter några dagar insändes till
Stockholmsposten från ”en vän af glädjen, men ännu mer
af sanningen” en uppsats, kallad ”Poliskammaren
och husägaren”. Dess lydelse var följande: ”Detta
är onekligen en ganska glad invention. Här gifvas
vissa qvicka hufvuden, som icke resonnera, utan
rasa. Man måste med dem låta passera något.
Hvad skulle man säga om en, som företog sig
att trotsa en man i fulla vapen med ett fjolligt
eftergörande af hans airer? Skratta. Och
stridaren, hvad skulle han göra? Le med
åskå-darne. — En löjliggörare i vettets verld är.
detsamma som en qvick dåre i sällskaper och som
en gyckelspelare för hopen. Han kan roa: men
ger han aktning? — Det är likväl sant, att det,
som ej uthärdar löjligheten, icke har något
säkert värde. — Qvickheten är förståndets
barndom. Den kan vara liflig, intagande, göra de
gladaste språng; men ej gömma sin svaghet.
Detta namnet smickrade mig en gång: nu skulle
jag anse det för en förebråelse. Jag är öfver 20
år: och söker en mans dygder. — Skarpsinnighet,
stora och lyckliga tankar, det sublima, är ock
qvickhet; men mannaårens” *.
Stockholms-posten 1782, n:o 74.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
