Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skett med tillhjelp af hans eget skötebarn, orim*
met, kände hans vittra ära som ett dolkstygn.
Fattad af hämndlust, öfvergafs han för en tid af
alla goda andar, och, försmående sångens mör,
lät han sig blindt styras af furierna. Så uppkom
den vederstyggliga ”Straffsången eller Nyaste
försök till orimmad vers”, ett mot Kellgren
rig-tadt nidqväde, uppfyldt af sådana grofheter, att
man för dess tryckning nödgades anlita pressen
i en landsorts-stad, emedan alla Stockholms
boktryckare enständigt vägrade att upplåta någon af
sina*. Denna straffsång, med dertill hörande
Den trycktes i Strengnäs, såsom ”Fragment af 1783 års
vitterhet”. En not upplyser, att titeln ”Straffsången” äfven
kunde förändras till ”Henriks kåkstrykning”. Det är i
denna straffsång, som författaren ropar till Kellgren.*
”hut, vitterhetens racka, hut!” och, bland annat, kallar
honom ”postens koppelhund Eamifons (ett slags latinisering
af Kellgren), Voltaires fagra apekatt, rimmets hoppare,
smakens bjäffare, vettets baladin, sparf, sparfunge,
kyckling-hjerna, apa, rim-despot, skönhetsmäklare, pojksnille, hög
mods-narr, padda, arghets-monstrum, satan, bof, ärans
skojafe, löjlighetens Behemoth, odödlighetens lillepytt, apors
belzebub, kåkens kerubim” o. s. v. Det är att utsträcka
begreppet af humor väl långt, då Atterbom söker
öfver-skyla slika uttryck med den frihet, som ”ett humoristiskt
framställningssätt tillåter och fordrar. Dettas gränser —
yttrar han — äro näppeligen öfverskridna af något enda
bland de uttryck, om hvilkas plumphet eller oanständighet
hans motparter sedan gjorde så mycket buller”. Sv, siare
och skalder V. 17. Thorild kallar sjelf sin ”förfärliga”
straffsång ett ”galleri af tartariska taflor”, och tillägger vid
dess slut denna anmärkning af utgifvaren: ”Jag har
förundrat mig öfver karakteren af detta stycke. Det är
höjden af ljungande harm. Liksom af ett väsende stäldt tio
grader öfver sitt förakts ämne! I hela litteraturen har jag
ej funnit ett sådant monument af sarkasm. — Det man
begrafver i snö, kommer upp i tö. Den som narrsmädat
i tio år, bör vänta sig något obehagligt det elfte”. — Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
