Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om något underslef i afseende på författarskapet.
Med ringaste aning om något sådant skulle
Kellgren aldrig hafva skrifvit detta poem sådant det
nu är, eller låtsat tro hvad han ej trodde. Han
skulle, om så varit fallet, med sin fina takt, ej
velat vara den förste att för hof och stad, för
samtid och efterverld, outplånligt brännmärka den
unge man, som, genom en sällsynt förening af
ligen frågas: när, efter några år, Armfelts onda rykte
hade nått sin höjd, när han förklarades ”fridlös öfver allt
Sverges rike med underliggande länder”, när namnet Gustaf
Mauritz, sitt fäderneslands förrädare, stod att läsa på
skampålen i alla större städer, hvarför rördes då ännu icke
en enda tunga för att tillvita honom detta litterära knep,
och lägga denna synd till hans många öfriga? Då lefde
likväl ännu Hallman. Han dog 18Q0, och först 1819
framkommer man med hvad han i lifstiden skulle ha yttrat
om en sak, som passerat 1783. Och ännu en fråga: huru
kommer det sig, att Thorild 1792 i sin ”Kritik öfver
kritiker”, der han, i sin harm mot Envallsson, som från
scenen karrikerat hans person och skrifter, framhåller allt
förträffligt, som kan sägas om Hallman, icke vet af något
annat arbete af denne än hans ”mästerstycken i det
burleska” och hans skapelser i det honom egna slaget af ”den
vilda bacchiska glädjen”, men icke med ett ord antyder
den förmåga i framställning äfven af det landtligt lekande
och täckt naiva, som 6å oväntadt uppenbarat sig i den
då redan för nio år sedan skrifna och allmänt bekanta
pjesen: ”Tillfälle gör tjufven?” Redan de ord, med livilka
detta styckes författare i slutet af sitt företal angifver, att
arbetet är ett hastverk och ett första försök: ”De fel pje
sen äger kunna vara många, i synnerhet som den blifvit
gjord på ganska kort tid; och dessutom är alltid den
svalan mattast, som först flyger ut om våren”, synas hafva
bort afleda den förundran, hvari efterverlden fallit öfver
att ett arbete af , en så alldeles ny art kunnat vara —
Hallmans sista.
avisés de parler de leurs droits. Anssi jouait-on, apprenait-on
et obéissait-on d’une maniére parfaite”. (Bref från G. M.
Armfelt till friherre Hugo Hamilton d. 5 febr. 1805, tryckt i
Handlingar ur Brinkmanska Archivet I. 297.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
